Helt plötsligt kan man se diabetes.
Som liten, som tonåring, som vuxen har man många gånger känt sig ensam med sin sjukdom. Just för att man faktiskt inte kan se diabetes. Man känner ibland att de bara är jag som är drabbad, varför är man ensam om denna sjukdom.
Jag har nu sedan ett år tillbaka haft Libren med en sensor på armen. Jag ser fler och fler som har denna sensor. Dels har jag på gymmet flera gånger fått en igenom kännings nick, även frågan om vad det är, men också börjat prata med andra som har det på gymmet. Man frågar hur de funkar för dem. Helt plötsligt får man en gemenskap och andra kan även se att man har diabetes så lätt, om de skulle ske något.
Jag märkte framförallt när jag sprang Göteborgsvarvet förra året och mådde lite dåligt, så var det två stycken personer som frågade om min diabetes var okej, för att de visste vad ”knappen” innebar. I år när jag sprang Göteborgsvarvet så stannade jag till för att få lite salt emot krampen jag fick, även där sa de ”jag ser att du har diabetes, är ditt blodsocker okej?”.
Jag kan tycka att de är skönt att alla kan se vem som har diabetes, för jag tror att många har en bild av hur en diabetiker ser ut, vad de äter och hur de beter sig, men ingen är vi den samma och jag tror att många får en bättre förståelse för det. De inser hur många som faktiskt har det i sin vanliga vardag. Man inser att det faktiskt kan vara vem som helst.
Diabetes är en kamp - Våga utmana den 