Månad: december 2017

Allt där hemma byttes ut till Light. Sylten, ketchup, saften, yoghurten. Allt som fanns i light på den tiden ändrades hemma. Vi blev noga med kosten, även om vi varit det tidigare, så blev de ännu noggrannare.

I skolan så var jag så arg, när vi hade köttfärsås och spagetti en dag, kom bambatanterna fram till mig och sa, ketchup får du inte äta! De la en klick med tomatpuré på min tallrik, jag ställde min tallrik och gick och grät på toaletten.. Skall de vara så, skall sjukdomen ta bort allt roligt med mat?!

Men mina underbara föräldrar förstod efter ett tag och efter att man lärt sig ifrån mina sjuksköterskor att man kan äta allt som alla andra äter, men i en mindre mängd. Då kom äntligen ketchup tillbaka in i vårt hus! De var det bästa!

Vi lärde oss också eftersom jag var extremt petig med maten på den tiden, att om man tar insulin efter så är de lättare att äta om man räknar kolhydrater om vad man har ätit och inte vad man skall äta, eftersom man orkade inte alltid äta upp och bli tvingad i sig mat för att man tagit en mängd insulin, så tröttnade man rätt fort på att äta. De är inte de mest optimala med diabetes, men så mycket roligare att äta mat för en 9 åring.

Jag var kvar i över 1 månad på sjukhuset, jag fick undervisning på sjukhuset, fick gå i lekterapi, men fick också lära mig om hur de funkar med diabetes. När jag skulle ta min första insulinspruta fick jag pröva på mina sjuksköterskor Kjell och Pia. Jag fick även sticka i en apelsin. Sedan tog jag min första spruta, de var inte kul, men de var okej. Detta kan jag klara av.

Kjell arbetade även i ett labb, så jag frågade om han kunde röntga en rått för mig. Han kommer en dag och är väldigt exalterad, han har något bakom ryggen. Han ger mig en röntgenbild, men på en lax…. Min så stora besvikelse och en ärlig 8 åring svarar. Tror du inte jag har sett en lax förr, jag är ju ifrån en ö.? Stackars Kjell.

Pia och Kjell lärde mig allt om min sjukdom, dessutom kom de in en tjej som heter A. Och en kille som heter J in dagen efter mig som fått diabetes. Så vi kunde prata om de tillsammans. Dessutom var J en klasskompis till mig, så vi skulle dela denna sjukdomen även i vardagen sedan.

Läkarstudenten som även tog hand om mig när jag kom in, hon sökte upp mig senare på sjukhuset och gav mig en bok om Mamma Mu. En fantastisk bra läkare.

Jag fick för fösta gången uppleva ett lågt blodsocker på sjukhuset. Jag var påväg in i lekterapin, jag hade med min ställning som jag fick insulin av som jag rullade fram, helt plötsligt var världen upp och ned på. Jag förstod inte hur jag gick framåt, gick jag i taket!? Eller? Jag ser att personalen i lekterapin pratar med mig, men de är tyst. De sätter mig ned, ger mig ett glas mjölk och en smörgås, mamma var med. Jag fattad ingenting om vad som just hade hänt, men de förklarade att de är så man kan känna om man är låg, då måste man äta.