Månad: maj 2018

Jag hade precis flyttat till Sverige efter ett år som aupair i USA. Jag är på min vanliga läkarkontroll, då min läkare C. berättar om ett EU möte som skall ske i Strasbourg i december. Där olika personer med diabetes och olika läkare inom diabetes skall mötas och diskutera olika frågor inom diabetes i olika EU länder, hur de fungerar, vad som är bra och vad som kan förbättras. Man kommer att sitta i debattbås med olika politiker som man bokar möten med.

Dagen innan jag och min läkare skall åka så ringer hon och säger att hon är sjuk, men du klarar de själv säger hon! Okej tänkte jag!

Jag skulle ensam representera Scandinavium, 20 år gammal.

Jag fick samtala över telefon enbart med socialdemokraterna och moderaterna, övriga hade inte tid så jag fick inte träffa någon politiker öga mot öga, men fick ställa lite frågor över telefon.

Vi var en blandning av folk. Några som representerade diabetiker var OS-Guld medaljörer, ifrån Polen i rodd, Holland i volleyboll, Frankrike VM-Guld i Simning , ett tvillingpar ifrån Grekland som var 10 år, två tonåringar ifrån England, jag ifrån Scandinavium och många fler.

Där möttes vi i olika debatter om vad som är bra och vad som fungerar. När jag var där och då så var jag så vuxen som person och insåg i efterhand vad jag faktiskt gjort!

Väldigt intressant och jag insåg även hur bra vi har det i Scandinavium framförallt i Norge och Sverige. De är en extremt dyr sjukdom och varje liten nål kostar. Att staten betalar detta är helt otroligt.

Men mina frågor då var tex till moderaterna: Varför de vill införa att man som diabetiker skall själv stå för alla materiella kostnader till sin sjukdom som alla andra drabbade av någon typ av sjukdom gör. Moderaterna tyckte då 2008 att detta var självklart att man skulle betala för sin sjudom. Men då jag hade fått massa olika kostnader som jag rabblade upp för honom, då de också bevisade på om man hade en inkomst på ca 25 000 sek i månaden innan skatt, kunde man överleva som diabetiker i ca 4 1/2 år. Lite tyst i luren…

Jag ställde frågorna till Socialdemokraterna om hur de är så att vi kan få detta bidrag, trots att så många är drabbade. De hade full koll på kostnaderna och insåg att överlevnaden blir låg om staten inte hjälper till.

De var massa bra frågor som ställdes och svarades på och att de förblir gratis i Sverige (2008). Inte pga av mig! 😉 Men de var kul att få sitta och diskutera stora frågor med politiker.

När jag växte upp med diabetes så var känslan av att gå till doktorn alltid att bli dömd efter en siffra. De handlade alltid om detta jäkla Hba1c… I början när jag fick diabetes låg mitt medelvärde på 4,9 /5,1 / 5,2 i Hba1c. Då vi kämpade för att hålla nere sockret. Men då vi fick tillsägelse att de var för lågt, att jag hade för många känningar/låga värden.

Sedan dess har jag haft ett medelvärde mellan 6,0-7,2… Men de har alltid varit så att man skall bevisa att man är bra, bli dömd efter en siffra.

Jag hade alltid en fantastisk barnsköterska M och barnläkare C. De var de bästa jag haft efter alla byten av läkare och sjuksköterskor som man hade innan.

Sedan var de dags att flytta över till Sahlgrenskas vuxenavdelning. Ny läkare och ny sköterska.

Dessa två är helt fantastiska, jag hoppas de aldrig går i pension. Läkare S. har full koll på vem man är som person. Vad man funderade över för 4 år sedan kan han komma tillbaka till och kolla att de fungerar idag, han kan alltid diskutera och svara på ens frågor och har full förståelse om något blodsocker inte skulle vara bra eller ett medelvärde vara bra. Han ser alltid till att man kikar på värdarna, varför de kan ha gått upp och hittar en lösning tillsammans med en. Han är även sjukt duktig och påläst och har alltid en lösning.

Lika bra är min sköterska C. Hon går igenom min libre´s värden, funderar över några saker som sticker ut och varför några fungerar. Vi går igenom hur jag äter och vad jag äter och varför vissa värden är som dom är. Hon är alltid ute efter en lösning! Hon dömer en aldrig!

De är ju redan nog med att man kämpar varje dag 24/7 för att överleva. Skall då en läkare eller sjuksköterska komma och ifrågasätta. Då orkar man inte mer. Att diskutera och även att de får tips hur man fungerar som person är viktigt så att även läkarna/sjuksköterskorna får en bättre förståelse. För ingen är den andre lik. Heller inte våran diabetes, den är heller aldrig den andre lik.

Att ha en läkare och skutsköterska som förstår en som man är, de är så viktigt.

 

 

Följ min blogg via Bloglovin

Follow my blog with Bloglovin

I år var de mycket jobb och mycket annat som prioriterades istället för träningen inför varvet.

Jag sprang ca 7-8 km 1-2 ggr / vecka i ca 2 månader innan. Jag var inte i någon toppform, men kände ändå att jag skall göra det.

Mitt mål var i år 3:15 h. Jag hade som plan att om någon bjöd på öl, stannar jag där en stund, bjuder någon på glass stannar jag där en stund. Jag skall chilla och ha kul rakt igenom loppet.

Kl.09.30 började jag med en frukost som innehöll, en macka, ett kokt ägg, en smoothie med banan och hallon, vatten med resorb, kaffe och yoghurt.

Mitt blodsocker under morgonen och förmiddagen pendlade mellan 7,1 och 8,7. Perfekt.

Jag åt lunch kl 13.00 då blev de pasta med tomatsås, sedan gjorde jag i ordning mig för att springa. Packa plåster, tejp, GlucoGel, dextrosol, libremätare, hörlurar. Allt som skall med i sin lilla väska.

Jag började mitt lopp kl 14.55 och hade då 8,6 i blodsocker.

Mitt blodsocker pendlade mellan 7,2-11,1 under hela loppet, vid 7,1 tog jag två dextrosol för att vara på den säkra sidan. Drack 2 vatten och en energi dryck vid varje stopp.

Jag fick kramp i båda benen efter 1,6km, men fick lite salt och dextrosl. Så körde jag hela vägen in i mål!!! På 2:08h. Jag är så nöjd!

Dock när man kommer i mål så får man banan, energidryck och kexchoklad, men man fortsätter inte att vara aktiv, där skulle jag ha tagit insulin till min banan, men de gjorde jag inte och fortsatte upp till 17,5 innan jag insåg att jag var hög i sockret.

Som de nog är för de flesta, kan man knappt gå dag 1 och dag 2.. Men är så stolt och tänker anmäla mig igen! Detta skall bli en tradition.

Detta är ett väldigt bra sätt att utmana sin diabetes på. De finns inga krav och inga mål. Man skapar allt själv!