Strasbourg 2008

Jag hade precis flyttat till Sverige efter ett år som aupair i USA. Jag är på min vanliga läkarkontroll, då min läkare C. berättar om ett EU möte som skall ske i Strasbourg i december. Där olika personer med diabetes och olika läkare inom diabetes skall mötas och diskutera olika frågor inom diabetes i olika EU länder, hur de fungerar, vad som är bra och vad som kan förbättras. Man kommer att sitta i debattbås med olika politiker som man bokar möten med.

Dagen innan jag och min läkare skall åka så ringer hon och säger att hon är sjuk, men du klarar de själv säger hon! Okej tänkte jag!

Jag skulle ensam representera Scandinavium, 20 år gammal.

Jag fick samtala över telefon enbart med socialdemokraterna och moderaterna, övriga hade inte tid så jag fick inte träffa någon politiker öga mot öga, men fick ställa lite frågor över telefon.

Vi var en blandning av folk. Några som representerade diabetiker var OS-Guld medaljörer, ifrån Polen i rodd, Holland i volleyboll, Frankrike VM-Guld i Simning , ett tvillingpar ifrån Grekland som var 10 år, två tonåringar ifrån England, jag ifrån Scandinavium och många fler.

Där möttes vi i olika debatter om vad som är bra och vad som fungerar. När jag var där och då så var jag så vuxen som person och insåg i efterhand vad jag faktiskt gjort!

Väldigt intressant och jag insåg även hur bra vi har det i Scandinavium framförallt i Norge och Sverige. De är en extremt dyr sjukdom och varje liten nål kostar. Att staten betalar detta är helt otroligt.

Men mina frågor då var tex till moderaterna: Varför de vill införa att man som diabetiker skall själv stå för alla materiella kostnader till sin sjukdom som alla andra drabbade av någon typ av sjukdom gör. Moderaterna tyckte då 2008 att detta var självklart att man skulle betala för sin sjudom. Men då jag hade fått massa olika kostnader som jag rabblade upp för honom, då de också bevisade på om man hade en inkomst på ca 25 000 sek i månaden innan skatt, kunde man överleva som diabetiker i ca 4 1/2 år. Lite tyst i luren…

Jag ställde frågorna till Socialdemokraterna om hur de är så att vi kan få detta bidrag, trots att så många är drabbade. De hade full koll på kostnaderna och insåg att överlevnaden blir låg om staten inte hjälper till.

De var massa bra frågor som ställdes och svarades på och att de förblir gratis i Sverige (2008). Inte pga av mig! 😉 Men de var kul att få sitta och diskutera stora frågor med politiker.

713_45600015971_3216_n

713_45598025971_4484_n

Att ha bra läkare och bra sjuksköterskor är viktigt

När jag växte upp med diabetes så var känslan av att gå till doktorn alltid att bli dömd efter en siffra. De handlade alltid om detta jäkla Hba1c… I början när jag fick diabetes låg mitt medelvärde på 4,9 /5,1 / 5,2 i Hba1c. Då vi kämpade för att hålla nere sockret. Men då vi fick tillsägelse att de var för lågt, att jag hade för många känningar/låga värden.

Sedan dess har jag haft ett medelvärde mellan 6,0-7,2… Men de har alltid varit så att man skall bevisa att man är bra, bli dömd efter en siffra.

Jag hade alltid en fantastisk barnsköterska M och barnläkare C. De var de bästa jag haft efter alla byten av läkare och sjuksköterskor som man hade innan.

Sedan var de dags att flytta över till Sahlgrenskas vuxenavdelning. Ny läkare och ny sköterska.

Dessa två är helt fantastiska, jag hoppas de aldrig går i pension. Läkare S. har full koll på vem man är som person. Vad man funderade över för 4 år sedan kan han komma tillbaka till och kolla att de fungerar idag, han kan alltid diskutera och svara på ens frågor och har full förståelse om något blodsocker inte skulle vara bra eller ett medelvärde vara bra. Han ser alltid till att man kikar på värdarna, varför de kan ha gått upp och hittar en lösning tillsammans med en. Han är även sjukt duktig och påläst och har alltid en lösning.

Lika bra är min sköterska C. Hon går igenom min libre´s värden, funderar över några saker som sticker ut och varför några fungerar. Vi går igenom hur jag äter och vad jag äter och varför vissa värden är som dom är. Hon är alltid ute efter en lösning! Hon dömer en aldrig!

De är ju redan nog med att man kämpar varje dag 24/7 för att överleva. Skall då en läkare eller sjuksköterska komma och ifrågasätta. Då orkar man inte mer. Att diskutera och även att de får tips hur man fungerar som person är viktigt så att även läkarna/sjuksköterskorna får en bättre förståelse. För ingen är den andre lik. Heller inte våran diabetes, den är heller aldrig den andre lik.

Att ha en läkare och skutsköterska som förstår en som man är, de är så viktigt.

 

 

Göteborgsvarvet 2018

Följ min blogg via Bloglovin

Follow my blog with Bloglovin

I år var de mycket jobb och mycket annat som prioriterades istället för träningen inför varvet.

Jag sprang ca 7-8 km 1-2 ggr / vecka i ca 2 månader innan. Jag var inte i någon toppform, men kände ändå att jag skall göra det.

Mitt mål var i år 3:15 h. Jag hade som plan att om någon bjöd på öl, stannar jag där en stund, bjuder någon på glass stannar jag där en stund. Jag skall chilla och ha kul rakt igenom loppet.

Kl.09.30 började jag med en frukost som innehöll, en macka, ett kokt ägg, en smoothie med banan och hallon, vatten med resorb, kaffe och yoghurt.

Mitt blodsocker under morgonen och förmiddagen pendlade mellan 7,1 och 8,7. Perfekt.

Jag åt lunch kl 13.00 då blev de pasta med tomatsås, sedan gjorde jag i ordning mig för att springa. Packa plåster, tejp, GlucoGel, dextrosol, libremätare, hörlurar. Allt som skall med i sin lilla väska.

Jag började mitt lopp kl 14.55 och hade då 8,6 i blodsocker.

Mitt blodsocker pendlade mellan 7,2-11,1 under hela loppet, vid 7,1 tog jag två dextrosol för att vara på den säkra sidan. Drack 2 vatten och en energi dryck vid varje stopp.

Jag fick kramp i båda benen efter 1,6km, men fick lite salt och dextrosl. Så körde jag hela vägen in i mål!!! På 2:08h. Jag är så nöjd!

Dock när man kommer i mål så får man banan, energidryck och kexchoklad, men man fortsätter inte att vara aktiv, där skulle jag ha tagit insulin till min banan, men de gjorde jag inte och fortsatte upp till 17,5 innan jag insåg att jag var hög i sockret.

Som de nog är för de flesta, kan man knappt gå dag 1 och dag 2.. Men är så stolt och tänker anmäla mig igen! Detta skall bli en tradition.

Detta är ett väldigt bra sätt att utmana sin diabetes på. De finns inga krav och inga mål. Man skapar allt själv!

 

Inför Göteborgsvarvet – träning 2017/2018

Jag har alltid varit en aktiv löpare och älskar att springa. Somliga gillar yoga, somliga glass, jag älskar att springa. Jag har gjort några lopp genom livet, alltifrån Göteborgsklassikern, tjej lidingöloppet, vårruset, blodomloppet. De flesta loppen har varit mellan 5-10 km långa.
Jag har alltid velat springa Göteborgsvarvet, men har dels fegat lite för knänas skull, men också för min diabetes.

Förra året 2017 anmälde jag mig i juni 2016. Så jag hade lång tid att planera min träning, planera mina doser och kost. Jag körde ca 2,1 mil / vecka men uppdelat på 4 dagar i september och oktober. Sedan blev det 2,1 mil på tre dagar. Olika långt varje gång, men fokus var 2,1 mil så långt som Göteborgsvarvet är.

Jag testade med olika dieter till träningen, pasta hur påverkar de, potatis, potatismos, ris etc. Självklart alltid mycket protein.
Men den dag jag planerar att spring 1,3 mil så åt jag alltid pasta och protein till lunch, men även lagad mat till middag. Potatismos har jag helt uteslutit ifrån min kost, jag tappar helt kontrollen på värdena, för de sticker upp på mindre än 7 minuter och de är jätte svårt att få ner, för man vill ta mer insulin, men som man vet kommer insulinet man redan tagit i efterhand så de får man inte göra för då blir man låg väldigt fort. Potatismos kan göra en på väldigt dåligt humör. 😉 Det är viktigt att alltid hålla mitt adrenalin lågt för att inte få detta ”fejkade” sockret i kroppen.

Ju närmare jag kom Göteborgsvarvet desto längre sprang jag. Jag ökade till 3 mil / vecka uppdelat på 4 dagar, varav ett pass måste vara 1,7 mil.
2 veckor innan: ingen Voltaren, ingen Ipren, ingen alkohol, ökade mängden pasta i mina måltider. Nu var jag redo att springa.

Dagen med stort D.
Jag var på ett event under fredagen i Stockholm, så jag sov i Stockholm, tog en ordentlig hotellfrukost och tåget till Göteborg.
Hämtade nummerlapp och käkade en stor tallrik pasta. Försökte hålla mig lugn, ville inte få för mycket adrenalin i kroppen.
Står som startgrupp 19, när jag är i folkmassan tänker jag ”du skall inte springa något lopp, ta de lugn”.. Men de är lätt när de är 35 000 människor runt omkring som hejar och har sig.
Precis innan jag startar kollar jag blodsockret, de ligger på 17,5… Fan, så jag tar två enheter för jag vill inte springa på högt socker!! De dummaste jag kunde göra. Jag skulle samtidigt tagit 3 dextrosol. Man lär sig alltid något nytt.

Jag springer och har ett lite för högt tempo för att jag är exalterad. Efter 1,3 mil så känner jag att jag är låg, jag kollar blodsockret, de är 3,2 och en pil rakt ned. Man får lite panik i stunden trots mycket folk runt omkring. Jag proppar i mig ett helt paket dextrosol och en proteinbar. JAG SKALL i MÅL! Det var viktigt att hela tiden dricka vatten. Vid varje vattenstation tog jag två vatten och en energidryck.

Jag sätter mig en liten stund ned på en sten jäms loppet, all kredd till dessa två. Först stannar en tjej och säger att hon är sjuksköterska och hon kan se att jag har diabetes pga av min libre knapp på armen, hon frågar om hon skall hjälpa mig, men jag tackar och säger att hon kan fortsätta. Även en kille stannar och säger att han är läkare och förstår att jag har diabetes pga av libre knappen. Även där tackade jag snällt, men bad dem fortsätta. Jag hade kontroll och jag hade ätit, jag behövde bara vila lite.

Efter 1,5 mil så stelnar benen ifrån midjan och ned, jag står helt stilla. Jag kan inte röra mina ben. Sådan kramp. Två killar lyfter in mig i sjukvårdstältet där får jag sockerdricka och massage. Men fundering över att avbryta fanns inte. Jag skall i mål även om jag kryper i mål.

Jag låg i tältet i ca 10-12 minuter. Jag tänker att jag går imål, men tjurskallig som man är så joggade jag. Jag körde hela vägen in i mål.

Kom in på 2 h 12 minuter med ett blodsocker på 9,2.

Lycklig och glad och så nöjd! Så jag gick raka vägen hem och anmälde mig till 2018.

Träningen inför 2018…… ja den har inte varit lika bra. Genomsnittligt 8 km -1 mil / vecka sedan februari i år.
Har som mål att komma i mål, men har inget krav på någon tid som jag hade förra året.

Jag återkommer efter loppet om hur de gick!

47A05610-6A47-4D4D-B3EF-39B6BF32CD4B

Min arbetsplats 2018

Jag arbetar med event, de innebär alla typer och slags genomförande skapar jag och genomför. De kan vara allt ifrån utbildning av hur man serverar öl, bygga monter, servera öl, festivaler, bemanning. Allt inom event helt enkelt.

Nu i april så planerade jag och min kollega ett event som var på Åre Session. Alla idéer skulle sättas, planering av inköp, byggnation, logistik, bemanning, lösa problem som kan uppstå på plats. Vara så väl förberedd som möjligt.

Vi åkte en tisdag, körde 12 h i sträck och kom till Åre. Då var de mest genomgång av allt som skall göras på plats. Onsdag bygga upp olika sektioner av event på plats. Vi arbetade non stopp 08.00-02.30, små mat pauser enbart.
När jag arbetar så här så ändrar jag helt mina doser. Eftersom vi är konstant fysiskt aktiva, lyfter tungt och springer en hel del. Totalt gjorde vi 32 451 steg denna dag. Så ni förstår aktiviteten. Vi snittade ca 14-16 h / dygn i 5 dygn onsdag-söndag.

Ändringar av doser

I vanliga fall                                                    Ändrar så att de passar min arbetsdag

Morgondos: 14 enheter lantus                      10 enheter lantus

Frukost: 5+2 enheter humalog                      3 enheter humalog

Lunch: 5 enheter humalog                             2 enheter humalog

Mellanmål: 4 enheter humalog                     0 enheter humalog

Middag 5 enheter humalog                            2 enheter humalog

Eftermiddags snax 4 enheter humalog        0 enheter humalog

Nattdos 12 enheter lantus                              0 enheter lantus.

Mitt medelvärde på libren låg under denna veckan på 5,5. Blodsockret låg jämt och bra, men jag fick många känningar/låga värden trots sänkningarna av doserna.
Jag är i vanliga fall noga med att alltid ha en rutin för min sjukdoms skull när de gäller måltider, träning och insulinet.

Men i mitt arbete kan jag inte ha någon rutin, jag ändrar i princip varje vecka hur de skall se ut. Jag försöker alltid att lägga upp en genomtänkt plan gällande ändringar av doser  och måltider beroende på event och antal dagar.
Min kollegas mamma har diabetes så han har full förståelse när vi är ute på event när jag säger, ge mig 5 minuter att sitta och äta en banan. På tidigare arbetsplatser så skulle folk alltid reagera på att man sätter sig och tar en paus när de inte är ”rast” . Men de är väldigt skönt att ha en kollega som förstår och som också vet vad han skall göra om något skulle hända.

Jag älskar mitt jobb och de går att ändra sin ”rutinbox” om man planerar väl! Därför är jag också väldigt noga när de gäller eventplanering, så att jag själv kan planera, när jag kan äta, när jag kan ta insulin.

Men självklart, de blir inte alltid helt 100 % rätt. Jag tar i normala fall alltid min humalogdos 10 minuter innan lunch så att jag inte hinner få en stigning i sockret, men när jag är ute på genomförande tar jag alltid min dos efter att jag har ätit upp, ifall de kan bli avbrott i min måltid och jag måste springa iväg. Men de är så små höjningar som sker där så att de knappt är märkbart.

Militären Kapitel 6 – Tredje året – Vinterlägret – 18 år

Tredje året
Åter igen i Transtrand. Fokus är att man skall lära sig överlevnad i fjällen, vilka utmaningar som kan komma och självklart åka skidor, men på gamla träskidor. Men detta året så sover man i snöbivack.

Ex på en dag:
06.30 Väckning
06.45 Städa logementet, bädda sängen
07.00 Frukost om städningen blev godkänd
07.45 Lektion i överlevnad i fjällen, vad är viktigt att tänka på
09.45 Fika
10.00 Samling för att ut och åka på fjället
10.10 Indelad i grupper om att köra med pulka och material/mat/utrustning eller utan.
12.30 Lunch på fjället
13.30 Fortsatt färd på fjället
16.00 Genomgång om vad vi lärt oss, vad som är viktigt att tänka på.
17.00 Fritid
18.30 Middag
19.30 Gemensam eller fri aktivitet

Man gör alltid en ”Överlevnadskurs” i 2 dagar. Även på vinterlägret. Även detta året går man igenom vad man har lärt sig och vad som kan uppstå.

 Dag 1
Man kommer till en lämplig plats efter ca 6-7 h skidåkning. Vi slog läger och gjorde upp eld för att laga middag. Man lägger sig tidigt då de blir väldigt mörkt väldigt tidigt.

Jag började med längdskidåkning i ca 3 h, stannade för för vila mitt på fjället, ca 15 min. Fortsatte färden mot vår sovplats. Detta året så skall man då sova i snöbivack.
M, Y och jag skulle bygga tillsammans.

Man var indelad två och två, men vi var ojämnt antal så vi tre sov i samma. Alla börjar gräva ett stort hål in i snön. Självklart var de flera grupper som hittade redan gamla snöbivack så de behövde nästan bara skapa sängar på nytt. Men vi fick så klart inget färdigt hål. Vi slet och kämpade i över 7 h för att bygga ett hål in i snön för tre personer. Vi byggde en dubbelsäng och en enkelsäng.

För att stänga vår snöbivack så fäster man skidorna som dörr och snö därpå så att de inte skall blåsa in, vi gjorde vår sista måltid inne i tältet, med en liten eld och lite soppa. Vi lade oss tidigt för att de blev helt bläck mörkt ute.
När vi vaknade på morgonen hade vårt tak sjunket ca 30 cm av vår andning så att när vi tittade upp så hade vi ca 15 cm till taket där vi låg och sov. Vi fick gräva ut vår igen på nytt. Dels för att vi var tre i vår. Så sjunker taket snabbare.

 Dag 2
06.30 Väckning
07.00 Frukost på trangiakök.
08.00 Packa ihop oss för en tur på fjället.
Vi fortsatte över Transtrands fjällen. Snoret i näsan frös till is, de var kallt men väldigt soligt. Efter 5 h skidåkning och lunch begav vi oss tillbaka till våra snöbivack. Vi var blöta, kalla och hungriga.

Denna kväll och natt både grät vi och ropade på hjälp. Jag sa att jag skulle ringa min mamma som skulle hämta oss alla tre i en helikopter, att detta inte var omänskligt att detta är sjukt att vi gör frivilligt. Då vi fick svar ifrån Kaptenen som såklart bodde vägg i vägg med oss. Att ja, de är bara att ringa, men ni gör de frivilligt….
Att man utsätter sig för det. Det var istappar i allas näsor och man fick lite klaustrofobi.

Dag 3
Var att vi bara skulle hem, men de var en lång tur och alla var väldigt slitna och trötta.
De tog ca 4-5 h att ta sig hem. Detta blev sista kvällen för vinterlägret och de var spex och stoj på kvällen.
Sedan hemfärd dagen efter.