Månad: mars 2018

Följ min blogg via:

Follow my blog with Bloglovin

Anledningen till att jag skriver denna bloggen är inte för att ni skall tycka synd om mig! Tanken är att ni skall få en förståelse för diabetes typ 1. Att man kan vara bättre förberedd, eller förstå vad vi faktiskt går igenom. Livet är inte en dans på rosor.

Min tanke med bloggen är att man skall kunna testa olika saker på den nivån som man själv kan känna att man klarar av. Inte tvinga sig till något.

Jag vill ge tips på hur jag har gjort för att göra saker en diabetiker ”kanske inte klarar av”, enligt samhället. Hoppas mina tips och tankar får er att testa mer än vad man tror att man kan.
Har massa restips, träningstips och kosttips som kommer, men jag kan inte skriva allt i ett inlägg.

Både jag och de runtomkring mig som är en del av min vardag anser att de inte ”märks” att jag har diabetes. För att jag vågar och de är de jag vill dela med mig av, inte att ni skall tycka synd om saker jag genomgått. Mer få en förståelse!

När jag fick diabetes, så fick även min klasskompis diabetes typ 1 ca 4 dagar efter mig. Vi låg på sjukhuset samtidigt och vi hade skolundervisning på sjukhuset ihop.

En dag i klassrummet, vi går i 4:e klass.

Han börjar att skaka, en klasskompis reagerar över att han skakar och blir lite rädd. Han faller till golvet och de ser ut som ett epileptiskt anfall. Läraren fick panik och blev mest rädd. Vi tog honom utanför klassrummet och hon tog med mig och fråga, vad gör vi?

Hon ringer 112.

10 år och skall ansvara för vad vi gör!?! Jag blir lite chockad och säger att de är nog bäst vi ringer min pappa.

Jag sa att man skall använda den orangea sprutan (Glucagonspruta = en spruta med sockerblandning i som man tar om en diabetiker har tuppat av och inte kan äta eller svälja själv vid lågt blodsocker). Hon tar fram hans spruta (som är röd) frågar hur mycket, jag är lite i chock och säger att jag brukar ta 5 enheter, hon tar inget blodsocker, hon bara tar sprutan och sticker den i benet. Som tur har han jeans på sig, så nålen viker sig och han får inte i sig något insulin, han har heller inga fler nålar på plats. Så jag ringer min pappa och ber han ta min röda spruta, pappa fattar direkt att de är Glucagonsprutan, medans jag tänker att de är min vanliga han skall ta med. Som tur har de nästan samma färg.

Pappa var hemma och var nere på skolan på 10 minuter, men ambulansen var snabb.
De kom 3 minuter efter att pappa var på plats. Så de tog med honom till sjukhuset.
Allt gick bra!

När de gäller diabetes så kan man verkligen leva som vem som helst, men när andra i ens närhet inte kan så kan de bli riktigt farligt!

Jag kan tycka att de skall vara ett krav att lärare utbildas tillsammans med läkare och föräldrar. För alla föräldrar kan inte alltid heller allt eller har inte accepterat att de kan bli så allvarliga situationer. Jag tror heller inte lärarna kan förstå vad som kan hända om man inte har diabetes i sin närhet. De är viktigt att man blir informerad när man arbetar/ansvarar för barn med diabetes.

 

 

Följ min blogg via Bloglovin

Follow my blog with Bloglovin

Jag gick i 7:an.
Jag började att känna mig konstig, jag hade även då insulinpump. Jag tog ett blodsocker och hade 14,4. Jag inser att nålen i magen hade vikt sig så allt insulin rann utanför min kropp. Jag brukade alltid ha med mig extra sprutor ifall detta skulle hända, men denna dag hittar jag ingen spruta i min väska.

Jag säger till läraren att jag mår dåligt och tror att de är diabetesen och jag åker hem. På denna tiden gick jag i skolan i stan. Så de var 2 bussar, 1 färja och en buss till innan jag var hemma.
När jag går ombord på färjan mår jag riktigt dåligt. Jag ställer mig vid kanten av färjan och kräks rätt ut i havet. Pappa jobbade på färjan denna dagen, men jag vågade inte gå upp och säga till honom att jag mådde dåligt.
Som ung och diabetiker känner man ofta skam, att man har misskött sig eller gjort något fel när blodsockret inte är som de skall. Så jag går inte upp till pappa och berättar om hur jag mår.

När man bor på en sådan liten ö, så brukar man lifta till ”centrum” av ön så slipper man ta bussen eller gå, 2,5 km. Så jag liftar med min gamla ridlärare.
Hon säger att hon skall ha lektion kl 15.00, om jag vill får jag gärna komma ned till gamla stallet och vara med och hjälpa till. Jag blir så exalterad. Klockan är nu 14.00.

Jag kommer hem och skall fixa min insulinpump och ta en spruta, men jag är så exalterad över att få hjälpa till i stallet. Så jag byter om och springer ner direkt till stallet.

Jag mår väldigt illa, men de går bra. Klockan börjar närma sig 15.45 och jag mår riktigt dåligt. Jag gömmer mig bakom stallet och kräks i nästan 15 minuter.

Men ändå går jag inte hem, för jag inser att jag tar mig inte hem själv, men jag vågar inte be om hjälp för jag vill inte vara till besvär.

När tjejerna har ridit klart är klockan 16.15. De vill gå ner och bada bland klipporna. Eftersom jag inte vågade gå hem själv eller be om hjälp följer jag med dem ned.
När de badat klart och kommer upp ligger jag bara och hulkar på en plätt, jag kan inte få ur mig mer än att ”Ring pappa!!”.

Min kompis N ringer då pappa som är på färjan. Pappa som är kapten på båten kan inte lämna färjan, så han ringer mamma. Mamma sätter sig i bilen och åker hem, men hon har minst 1 h hem. Pappa ringer runt till alla som kan vara i närheten. Han får tag på min kusin A, som kommer och hämtar mig. Mina vänner hade följt och stöttat mig en bit över klipporna men vi kom inte långt. Min kusin A och hennes kille hjälper mig in i bilen och de kör mig hem. Som tur är vår granne sjuksköterska och pappa har redan ringt henne och förvarnat att jag kommer hem. Hon hjälper mig att ta blodsocker 29,2 och ketoner 2,2. Mamma kommer samtidigt och ringer min sjuksköterska och frågar vad man gör.

Mitt insulin hjälpte grannen mig att ta, sedan dricka mycket vatten så att man kissar ut bakterierna. Jag var fruktansvärt dålig, men vi behövde aldrig åka in till akuten. Vi höll kontakten med sjuksköterskan och grannen var kvar inne hos oss.

Detta är enda ”nock on wood” förutom när jag fick diabetes, gången som jag blivit så dålig av min sjukdom när man har för högt blodsocker.

Jag skämdes om att be om hjälp och en 14 åring som tycker livet är kul vill heller inte missa något pga att man har en sjukdom. Jag var med mina närmsta vänner som aldrig skulle säga något, men ändå går man in i någon slags skäms vrå för att be om hjälp.