Första allvarliga ketonerna

Följ min blogg via Bloglovin

Follow my blog with Bloglovin

Jag gick i 7:an.
Jag började att känna mig konstig, jag hade även då insulinpump. Jag tog ett blodsocker och hade 14,4. Jag inser att nålen i magen hade vikt sig så allt insulin rann utanför min kropp. Jag brukade alltid ha med mig extra sprutor ifall detta skulle hända, men denna dag hittar jag ingen spruta i min väska.

Jag säger till läraren att jag mår dåligt och tror att de är diabetesen och jag åker hem. På denna tiden gick jag i skolan i stan. Så de var 2 bussar, 1 färja och en buss till innan jag var hemma.
När jag går ombord på färjan mår jag riktigt dåligt. Jag ställer mig vid kanten av färjan och kräks rätt ut i havet. Pappa jobbade på färjan denna dagen, men jag vågade inte gå upp och säga till honom att jag mådde dåligt.
Som ung och diabetiker känner man ofta skam, att man har misskött sig eller gjort något fel när blodsockret inte är som de skall. Så jag går inte upp till pappa och berättar om hur jag mår.

När man bor på en sådan liten ö, så brukar man lifta till ”centrum” av ön så slipper man ta bussen eller gå, 2,5 km. Så jag liftar med min gamla ridlärare.
Hon säger att hon skall ha lektion kl 15.00, om jag vill får jag gärna komma ned till gamla stallet och vara med och hjälpa till. Jag blir så exalterad. Klockan är nu 14.00.

Jag kommer hem och skall fixa min insulinpump och ta en spruta, men jag är så exalterad över att få hjälpa till i stallet. Så jag byter om och springer ner direkt till stallet.

Jag mår väldigt illa, men de går bra. Klockan börjar närma sig 15.45 och jag mår riktigt dåligt. Jag gömmer mig bakom stallet och kräks i nästan 15 minuter.

Men ändå går jag inte hem, för jag inser att jag tar mig inte hem själv, men jag vågar inte be om hjälp för jag vill inte vara till besvär.

När tjejerna har ridit klart är klockan 16.15. De vill gå ner och bada bland klipporna. Eftersom jag inte vågade gå hem själv eller be om hjälp följer jag med dem ned.
När de badat klart och kommer upp ligger jag bara och hulkar på en plätt, jag kan inte få ur mig mer än att ”Ring pappa!!”.

Min kompis N ringer då pappa som är på färjan. Pappa som är kapten på båten kan inte lämna färjan, så han ringer mamma. Mamma sätter sig i bilen och åker hem, men hon har minst 1 h hem. Pappa ringer runt till alla som kan vara i närheten. Han får tag på min kusin A, som kommer och hämtar mig. Mina vänner hade följt och stöttat mig en bit över klipporna men vi kom inte långt. Min kusin A och hennes kille hjälper mig in i bilen och de kör mig hem. Som tur är vår granne sjuksköterska och pappa har redan ringt henne och förvarnat att jag kommer hem. Hon hjälper mig att ta blodsocker 29,2 och ketoner 2,2. Mamma kommer samtidigt och ringer min sjuksköterska och frågar vad man gör.

Mitt insulin hjälpte grannen mig att ta, sedan dricka mycket vatten så att man kissar ut bakterierna. Jag var fruktansvärt dålig, men vi behövde aldrig åka in till akuten. Vi höll kontakten med sjuksköterskan och grannen var kvar inne hos oss.

Detta är enda ”nock on wood” förutom när jag fick diabetes, gången som jag blivit så dålig av min sjukdom när man har för högt blodsocker.

Jag skämdes om att be om hjälp och en 14 åring som tycker livet är kul vill heller inte missa något pga att man har en sjukdom. Jag var med mina närmsta vänner som aldrig skulle säga något, men ändå går man in i någon slags skäms vrå för att be om hjälp.Skannad 74

Författare: vagautmanadiabetes

Ida Kristoffersson heter jag och är född och uppvuxen på en Ö i Göteborgs Norra skärgård. Jag är 29 år och har bott lite överallt i världen, men sedan 2012 flyttade jag till Centrala Göteborg. I vår kreativa lägenhet med massa krimskrams bor min sambo A. Och vår kära katt Pantro, som så klart är svart och döpt efter ”Thunder Cats”. Idén till Våga Utmana Diabetes Jag har tänkt skriva en bok många gånger, men de blir aldrig av så då prövar jag på bloggvärlden. Jag har haft Diabetes typ 1 sedan jag var 9 år gamla, jag firade 20 år med min sjukdom 2017.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s