Språkresa i England

För de första att skicka sina barn på språkresa i 3 veckor till England är inte lätt för en förälder som har ett barn som är friskt. Men nu skulle mina föräldrar skicka iväg sitt barn i tre veckor med kompisar på egenhand som bara är 15 år gamla.
Du må tro de var nervöst för mina föräldrar, men de visade aldrig att de var nervösa.

De hjälpte mig att skriva listor på vad jag skulle behöva ha med mig, vad var viktigt att tänka på, vart låg närmsta sjukhuset, vi informerade värdfamiljen vi skulle bo hos om att jag har diabetes, att de var medvetna om det.
De såg coollugna ut mina föräldrar. Innerst inne var de nog dessutom exalterade över att jag skulle få pröva att få åka iväg själv och lösa min sjukdom själv, våga utmana mig.

Jag reste med mina bästa vänner J och F. J och jag skulle bo i samma familj, hon var väl informerad om vad hon skulle göra om jag blev låg. Att resa med J kändes så tryggt. Hon är lugn, sansad och ordentlig, så detta skulle bli toppen bra.

Packningen för diabetesen:
På denna tiden hade jag insulinpump, så allt skulle med till den, nålar, slangar, insulin, batterier och dessutom för 6 veckor, ifall något skulle hända och jag skulle bli kvar av någon anledning.
Men om insulinpumpen går sönder de första den gör, så måste jag även ha sprutor och nålar för 6 veckor som backup.
Sedan var de allt till blodsockermätaren, stickor, nålar och extra batterier och en extra blodsockermätare ifall den andra skulle gå sönder. Dextrosol för 6 veckor.  Kissestickor för ketoner. Ja, när denna väska var packad så fick vi väl plats med lite kläder också.

Men just ja, insulinet får inte checkas in, då kan de frysa, så allt detta skulle ned i mitt handbagage + ett intyg ifrån läkaren att jag har diabetes och får lov att resa med denna mängden insulin i handbagaget.
Ja, men nu var väl allt packat!

Vi flyger till England och dessutom lär känna 3 fantastiska tjejer till, Å, E och A. De är mina vänner än idag!

Vi blir indelade i olika nivåer på engelskan på plats, så ingen av oss gick i samma klass när vi väl var på plats.
Vår värdfamilj var väldigt bra och trevliga, förutom att dottern stal grejer ifrån oss… Men vi fick tillbaka allt vi sa att vi saknade. Allt skall väl inte gå på räls.

Jag pratade med J om hur hon upplevde denna resa med mig när vi åkte, i nutid..(2018)

Jag fick tillbaka ”De gick väl galant som alltid när vi reser?
För mig var din diabetes en så liten del av resan. Alltså, jag var jättemed på att det var viktigt att jag hade koll på vad jag skulle göra om du blev dålig, men det kändes aldrig läskigt eller som ett för stort ansvar. Svårt att förklara, men du kanske förstår. Har alltid tyckt att du och din familj har pratat öppet på ett så bra sätt om din sjukdom. Så att man inser det viktiga och allvarliga i det, men utan att skrämmas och med en känsla av att allt är möjligt bara man har koll och folk omkring vet vad de ska göra. Det har känts så lätt utan att det varit naivt eller förminskande av vad diabetes innebär.”

Vi har gjort många resor ihop, jag kommer till dom med senare, men under denna resa gjorde vi massa saker som ändå var viktigt att tänka på sin sjukdom.

  • Stå i 3 h kö in till Madame Tussauds i 25 grader värme.
  • Jag hamnade i en klass där ingen kunde engelska och inte förstod vad diabetes var.
  • Spelade Paintboll ute i skogen, var fysiskt aktiv i säkert 3 h. Där dessutom man skulle passera ett vattendrag i midjehöjd och pumpen blev blöt, men klarade sig bra.
  • Var ute och shoppade i London på egenhand.
  • Vi var på tivoli och åt glass x antal gånger.
  • Vi åt fish & ships, som inte var lätt att kontrollera med insulinet.
  • Vi testade dessutom Alkohol några av kvällarna. De starkaste vi fick tag på var 4,5 % cider och öl, så farligt var de inte. Men vi var nog berusade någon kväll.

Jag är inte den som ringer hem heller, efter 8 dagar tyckte värdfamiljen att vi skulle ringa hem och säga att allt var bra. Då mina föräldrar trodde att de hänt något, för jag ringer nästan bara om de har hänt något. Så jag fick förklara att allt är bra och att vi skulle ringa hem. Som förälder misstänker jag att de är skönt om barnen ringer och hör av sig, jag har blivit bättre på det nu. 😉

Att resa utomlands var för mig som att åka till grannen. Men, man packar en större väska, man kan alltid be om hjälp, man kan alltid kontakta någon om de skulle behövas och jag hade numret till sjukhuset och adressen till skolan och adressen hem till värdfamiljen i min plånbok hela tiden. Jag skrev även en lapp i min plånbok där det stod: ”I have diabetes typ 1”.

För att vara 15 år tar man ett väldigt stort ansvar, men bara man själv vet hur allt fungerar, litar på sig själv och att framförallt någon runtomkring är informerad så skall man inte behöva tänka på att man är sjuk hela tiden.

Jag har aldrig sett mig som om jag vore sjuk. Jag har en extra väska med medicin, men de behöver inte betyda att de står sjuk i pannan på mig! Jag lever med en kronisk sjukdom som jag alltid har accepterat. Därför har heller inte mina resor och äventyr påverkats.

 

 

Författare: vagautmanadiabetes

Ida Kristoffersson heter jag och är född och uppvuxen på en Ö i Göteborgs Norra skärgård. Jag är 29 år och har bott lite överallt i världen, men sedan 2012 flyttade jag till Centrala Göteborg. I vår kreativa lägenhet med massa krimskrams bor min sambo A. Och vår kära katt Pantro, som så klart är svart och döpt efter ”Thunder Cats”. Idén till Våga Utmana Diabetes Jag har tänkt skriva en bok många gånger, men de blir aldrig av så då prövar jag på bloggvärlden. Jag har haft Diabetes typ 1 sedan jag var 9 år gamla, jag firade 20 år med min sjukdom 2017.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s