Adrenalin

Så lätt de kan gå fel.

Jag har haft perfekt blodsocker i 5 dagar. Har dock kämpat, inga kolhydrater till middag och inga kolhydrater till lunch om jag inte skulle träna.
Har perfekt blodsocker hela dagen.

Min kollega berättade att han var ute och sprang på en bra tid igår, så jag kände att jag ville springa nästan lika snabbt.

Jag kommer hem efter jobbet och tar på mig träningskläder. De snöar för fullt, men jag har gett mig fan på att springa 8,5 km på 45 minuter.
Är så exalterad, springer i bra takt. Jag gör lite intervaller och kör på.

Jag är igång och vill hålla min tid så jag kan skryta till min kollega, så sprang nog lite snabbare än vad jag orkade, men jag hade tävlings mood i kroppen.
Kommer hem och tar inte blodsocker direkt.

För jag hade 6,2 när jag kom hem och tog en knäckemacka för at inte bli låg när jag sprang. Precis när jag skulle gå ut hade jag 9,5, perfekt för att springa på.
När jag kommer hem, så gör jag lite situps, dansar lite, situps, dansar lite. Håller kroppen aktiv.

Helt plötsligt mår jag som om jag vore magsjuk, så dålig så att jag lägger mig utan middag.. kan knappt andas då illa mår jag..
Tar ett blodsocker först efter 2 h efter att jag kommit tillbaka, för att jag kände mig lite konstig. Jag har 17,7 i blodsocker!!!! HUR!!

Jag blir så arg, när man kämpat så, så jag tar 6 enheter insulin, jag har efter 45 min 16,4 i blodsocker och tar 4 enheter till.
Helt plötsligt ligger jag på 2,2 och en pil nedåt. För att 17,7 och 16,4 var bara adrenalin, fejkat socker som kommer när man blir exalterad och adrenalinet kommer ut i kroppen.

Dels blev jag jätte dålig och blev liggande i sängen, så att A fick komma hem och ge mig mat.
Ifrån 4,2 till 17 för att man blir exalterad!

Hur fasen skall man lära sig denna sjukdomen? Man blir ju så trött.
Att de kan bli så fel så lätt!! Bara för att man blir exalterad.
Jag har flera exempel på när adrenalinet ställer till det. De kommer jag skriva om när jag tränar inför Tjejklassikern med mina kusiner. De kommer mera. Men efter 21 år med sjukdomen är de fortfarande en kamp.

Författare: vagautmanadiabetes

Ida Kristoffersson heter jag och är född och uppvuxen på en Ö i Göteborgs Norra skärgård. Jag är 29 år och har bott lite överallt i världen, men sedan 2012 flyttade jag till Centrala Göteborg. I vår kreativa lägenhet med massa krimskrams bor min sambo A. Och vår kära katt Pantro, som så klart är svart och döpt efter ”Thunder Cats”. Idén till Våga Utmana Diabetes Jag har tänkt skriva en bok många gånger, men de blir aldrig av så då prövar jag på bloggvärlden. Jag har haft Diabetes typ 1 sedan jag var 9 år gamla, jag firade 20 år med min sjukdom 2017. Visa alla inlägg av vagautmanadiabetes