Månad: januari 2018

Jag var med på fantastiska diabetesläger, där man lärde sig att utmana sig själv, våga testa gränser och se vad man faktiskt kan och man fick lära sig att vi är inte annorlunda än någon annan, vi har bara vår bukspottkörtel i en spruta eller i en pump.

Jag skojade alltid om att min bukspottkörtel gick på batteri, de var min insulinpump.

När man var 9-12 år så åkte man på sommaren till Lysestrand som jag tidigare nämnde. Där lärde vi oss att sova i vindskydd, äta annorlunda mat, träna, testa att äta glass, godis och se vad det faktiskt gör med ens blodsocker och hur man kan kontrollera det. Vi hade även ett avslutningsdisko med light dryck och vanlig, chips och popcorn så fick man testa hur  de blev med blodsockret.
(bilderna är ifrån 1999, en ledare och en sjuksköterska / grupp var de.)

När man var 13-15 år åkte man på skidläger i Norge. Högre ansträngning på aktivitet och man fick testa utmaningarna lite mer.
På ett av dessa läger testade jag även snus… Gör aldrig det, jag kräktes i flera timmar och sköterskorna trodde jag hade kitoner! Jag har heller inte kunnat snusa efter detta, så de var väl ett bra test.
Men de var väldigt bra att kolla blodsocker när man åkte mycket skidor och hur man skulle anpassa sin kost och ändra insulinet. Då hade jag fortfarande insulinpump.
(Bilderna är ifrån 2003. Bild nr 3 sitter vi med en sjuksköterska och tar blodsocker och har mellanmål, här diskuterades hur vi mådde och fick tips. De blir även mycket light dryck på ett diabetesläger.)

Sedan när man var 16 -18 år så seglade vi med Kvartsita. En segelskuta som vi seglade på västkusten. Detta var lite mer tonårsresa, lite kärlek, (inte tillåtet, men lite alkohol).
Men här diskuterade vi mycket mer vuxet, saker man kanske tänker på som tonåring.

• Hur gör man med insulinpumpen när man skall ha sex?

De är inga problem att bara koppla ur den för stunden, för den som undrar 😉

• Hur berättar man för en pojkvän att man har diabetes, eller säger man inget?

Man säger alltid att man har sjukdomen, men man kan säga det på olika sätt, men de är alltid viktigt att dom i din närhet vet vad det handlar om och vad man skall göra om något sker. VIKTIGT! SKÄMS ALDRIG! De är en del va dig!

• Hur gör man med alkohol när man har diabetes?

Man skall alltid äta tillsammans med alkohol, fyllematen är viktigt för diabetiker

De var alltid med sjuksköterskor, föräldrar och läkare på dessa läger. Man fick diskutera med varandra och få lära sig nya saker hela tiden, man delade olika erfarenheter med andra. Vad som man själv kanske inte tänkt på.

Detta med att leva med en sjukdom så får man ofta frågor om diabetes. Jag älskar att människor frågar, de är bättre att man ställer en fråga än att man gör egna uppfattningar. Hittar på hur de kanske är. Jag svara mer än gärna på frågor!

Men de finns ju frågor och frågor.. De finns frågor som du kan få svar på nedan, något som vi alltid har i vår vardag!

Fråga gärna:

• Hur diabetes påverkar ens vardag?
• Varför tar man blodsocker? Hur många gånger tar du blodsocker?
• Hur funkar det med att äta pizza/godis/kakor/glass, kan man, hur gör man?
• Hur funkar det med träning?

Undvik gärna:

• Aj, gör de inte ont att ta sprutor? Jag hade aldrig kunnat haft diabetes, jag hatar sprutor.

Mitt svar: Jo, jag är ju inte jätte förtjust i sprutor, men om jag inte tar den så dör jag…

• Du får inte äta socker! Då dör du, eller?

Mitt svar: Nja, jag får äta lika mycket socker som vem som helst, hur mycket godis skall vem som helst äta?!?! Ja, ingen skall äta socker, men jag kan ta socker om jag kontrollerar de med insulin.

• Eller påstår vad jag får göra eller vad jag inte får göra, de är väldigt många bra på att göra! – trots brist på kunskap.

Se denna filmen! Den är klockren!

Eftersom pappa jobbade skift var pappa hemma mycket med mig. Pappa lästa alla artiklar, all information han kunde läsa om diabetes. Han blev som en diabetes sjuksköterska, så han kunde hjälpa både mig och mamma. Han lästa Ragnar Hanås böcker ifrån pärm till pärm.

Allt gjorde han för oss, räknade kolhydrater, allt.

Mamma fanns alltid nära till hands, hennes arbetsplats var inte långt ifrån skolan, så var det något kunde hon alltid komma. Hon har även diabets själv, så hade man glömt sin spruta eller om pumpen slutade fungera av någon anledning, kunde mamma komma snabbt.

Självklart har de varit utmanande för mina föräldrar, de är inte en lätt sjukdom man skall hjälpa sitt barn med. Men eftersom båda är positiva, glada och ser bara möjligheter i allt. Så kändes det aldrig som om min sjukdom var ett hinder som barn eller tonåring.

Självklart hatade man sin insulinpump som inte fungerade ibland, eller en igentäppt nål. Ibland önskade man att man kastade pumpen i havet.

När man har de starka stödet där hemma, där man får höra att jag kan göra precis vad jag vill, jag kan leka som andra barn, jag kan äta som andra barn, bara lite mer kontrollerat. Så kändes inte livet omöjligt!

Mamma och pappa har gjort de möjligt att jag vågar leva det livet jag gör. Man måste våga pröva sina gränser, på ett genomtänkt sätt inte på ett dumdristigt sätt.

Pappa åkte även med på diabetesläger. För att lära sig ännu mer av andra föräldrar, andra barn, och andra sjuksköterskor. Vi började att åka till ett ställe som heter Lysestrand. Där var vi barn mellan 9-12 år uppdelade i olika åldrar för att lära oss så mycket som möjligt. Lära sig att våga ha kul med sin sjukdom, våga springa, våga äta glass, våga äta godis. För de kan man som diabetiker, bara man kontrollerar det.

Där träffade jag även en av mina bästa vänner M. Hon och jag är än idag bästa vänner och vi fyller dessutom år på samma dag! Vi fick också reda på att hennes mormor och min farmor var gamla goda vänner. Ibland är världen liten! Vi var nämligen uppvuxna i olika städer.

Men höll alltid kontakten, trots att vi var så små. På den tiden brevväxlade man.

Men de var skönt att ha en vän som var lika gammal, en tjej som var lika rolig och glad som jag, som man kunde dela upplevelser med. Vad man hade upplevt, vad folk ställer för dumma frågor.