Eftersom pappa jobbade skift var pappa hemma mycket med mig. Pappa lästa alla artiklar, all information han kunde läsa om diabetes. Han blev som en diabetes sjuksköterska, så han kunde hjälpa både mig och mamma. Han lästa Ragnar Hanås böcker ifrån pärm till pärm.
Allt gjorde han för oss, räknade kolhydrater, allt.
Mamma fanns alltid nära till hands, hennes arbetsplats var inte långt ifrån skolan, så var det något kunde hon alltid komma. Hon har även diabets själv, så hade man glömt sin spruta eller om pumpen slutade fungera av någon anledning, kunde mamma komma snabbt.
Självklart har de varit utmanande för mina föräldrar, de är inte en lätt sjukdom man skall hjälpa sitt barn med. Men eftersom båda är positiva, glada och ser bara möjligheter i allt. Så kändes det aldrig som om min sjukdom var ett hinder som barn eller tonåring.
Självklart hatade man sin insulinpump som inte fungerade ibland, eller en igentäppt nål. Ibland önskade man att man kastade pumpen i havet.
När man har de starka stödet där hemma, där man får höra att jag kan göra precis vad jag vill, jag kan leka som andra barn, jag kan äta som andra barn, bara lite mer kontrollerat. Så kändes inte livet omöjligt!
Mamma och pappa har gjort de möjligt att jag vågar leva det livet jag gör. Man måste våga pröva sina gränser, på ett genomtänkt sätt inte på ett dumdristigt sätt.
Pappa åkte även med på diabetesläger. För att lära sig ännu mer av andra föräldrar, andra barn, och andra sjuksköterskor. Vi började att åka till ett ställe som heter Lysestrand. Där var vi barn mellan 9-12 år uppdelade i olika åldrar för att lära oss så mycket som möjligt. Lära sig att våga ha kul med sin sjukdom, våga springa, våga äta glass, våga äta godis. För de kan man som diabetiker, bara man kontrollerar det.
Där träffade jag även en av mina bästa vänner M. Hon och jag är än idag bästa vänner och vi fyller dessutom år på samma dag! Vi fick också reda på att hennes mormor och min farmor var gamla goda vänner. Ibland är världen liten! Vi var nämligen uppvuxna i olika städer.
Men höll alltid kontakten, trots att vi var så små. På den tiden brevväxlade man.
Men de var skönt att ha en vän som var lika gammal, en tjej som var lika rolig och glad som jag, som man kunde dela upplevelser med. Vad man hade upplevt, vad folk ställer för dumma frågor.
Diabetes är en kamp - Våga utmana den 