En dag i klassrummet, åk 4

När jag fick diabetes, så fick även min klasskompis diabetes typ 1 ca 4 dagar efter mig. Vi låg på sjukhuset samtidigt och vi hade skolundervisning på sjukhuset ihop.

En dag i klassrummet, vi går i 4:e klass.

Han börjar att skaka, en klasskompis reagerar över att han skakar och blir lite rädd. Han faller till golvet och de ser ut som ett epileptiskt anfall. Läraren fick panik och blev mest rädd. Vi tog honom utanför klassrummet och hon tog med mig och fråga, vad gör vi?

Hon ringer 112.

10 år och skall ansvara för vad vi gör!?! Jag blir lite chockad och säger att de är nog bäst vi ringer min pappa.

Jag sa att man skall använda den orangea sprutan (Glucagonspruta = en spruta med sockerblandning i som man tar om en diabetiker har tuppat av och inte kan äta eller svälja själv vid lågt blodsocker). Hon tar fram hans spruta (som är röd) frågar hur mycket, jag är lite i chock och säger att jag brukar ta 5 enheter, hon tar inget blodsocker, hon bara tar sprutan och sticker den i benet. Som tur har han jeans på sig, så nålen viker sig och han får inte i sig något insulin, han har heller inga fler nålar på plats. Så jag ringer min pappa och ber han ta min röda spruta, pappa fattar direkt att de är Glucagonsprutan, medans jag tänker att de är min vanliga han skall ta med. Som tur har de nästan samma färg.

Pappa var hemma och var nere på skolan på 10 minuter, men ambulansen var snabb.
De kom 3 minuter efter att pappa var på plats. Så de tog med honom till sjukhuset.
Allt gick bra!

När de gäller diabetes så kan man verkligen leva som vem som helst, men när andra i ens närhet inte kan så kan de bli riktigt farligt!

Jag kan tycka att de skall vara ett krav att lärare utbildas tillsammans med läkare och föräldrar. För alla föräldrar kan inte alltid heller allt eller har inte accepterat att de kan bli så allvarliga situationer. Jag tror heller inte lärarna kan förstå vad som kan hända om man inte har diabetes i sin närhet. De är viktigt att man blir informerad när man arbetar/ansvarar för barn med diabetes.

Författare: vagautmanadiabetes

Ida Kristoffersson heter jag och är född och uppvuxen på en Ö i Göteborgs Norra skärgård. Jag är 29 år och har bott lite överallt i världen, men sedan 2012 flyttade jag till Centrala Göteborg. I vår kreativa lägenhet med massa krimskrams bor min sambo A. Och vår kära katt Pantro, som så klart är svart och döpt efter ”Thunder Cats”. Idén till Våga Utmana Diabetes Jag har tänkt skriva en bok många gånger, men de blir aldrig av så då prövar jag på bloggvärlden. Jag har haft Diabetes typ 1 sedan jag var 9 år gamla, jag firade 20 år med min sjukdom 2017. Visa alla inlägg av vagautmanadiabetes