Diabetes i arbetslivet – en balansakt mellan förståelse och verklighet

Energifyllda jag kan inte hålla sig till att göra en sak, nä men jag skaffar två jobb medans jag pluggar, så jag har något att göra. Detta är så typiskt mig, att aldrig sitta still. Men så kul att jobba inom serviceyrket igen. Jag jobbar i olika butiker och man få ha kontakt med kunder och bara få vara vuxen en liten stund, brukar jag säga. Att jobba inom service ger så mycket energi. Dock kan det vara en svår balans att  jobba inom serviceyrket med diabetes. Det borde inte vara så, men så är det.

Jag får tillexempel inte ha min mobiltelefon i fickan när jag arbetar, rimligt inom serviceyrket, men där är min blodsockermätare…men jag har även mitt blodsockervärde på min insulinpump och dextrosol i andra fikan, så det funkar för mig, men för någon som inte har en insulinpump, får de inte ha sin mobil i fickan för att kunna hålla koll på sitt blodsocker.?

Att ha diabetes typ 1 inom serviceyrket kan vara lite svettigt. Svettigt blir det när man står i kassan och insulinpumpen larmar. I en del av butikerna som jag arbetar i är fullt medvetna om diabetes och tycker det är helt okej att gå in arbetsrummet för att fixa larmet, men en del butiker är strikta på att man absolut inte kan ta en ”rast” när man står i kassan…. Det är så kluvet… För jag har jobbat inom service i så många år och förstår både arbetsgivaren, men samtidigt tar det mig 1 minut att stänga av larmet…. Eller ordna till det som ska ordnas, ta insulin eller äta något… Diabetes är fortfarande inte accepterat hos arbetsgivare eller är det otroligt mycket okunskaper fortfarande i samhället, trots att så många insjuknar i diabetes typ 1 varje år.

Hur ska man ge mer kunskap, eller hur får man andra att lyssna! Jag säger alltid! Fråga hellre än att anta eller döm……

Att jonglera jobb och en kronisk sjukdom som diabetes typ 1 är minst sagt en balansakt – en balans som ibland känns som en dans på slak lina. Men jag tror på att kunskap och förståelse kan bygga broar mellan individer, mellan arbetsgivare och medarbetare, och i samhället i stort. Vi behöver våga prata om det som kan vara svårt och ge plats för frågor, för det är i dialogen vi lär oss och växer tillsammans. För mig handlar det inte om att få specialbehandling, utan om att skapa en arbetsmiljö där alla kan vara sitt bästa jag – med eller utan diabetes. Det kräver små steg, men jag tror att vi tillsammans kan göra stor skillnad.