Författare: vagautmanadiabetes

Vår sommarsemester i år blev 8 nätter på Nordkoster! Så fantastiskt! De ger ett sådant lugn att vara där. Skogen, stranden, vattnet, tältet, regnet, lugnet. Allt en människa behöver finns här för att återhämta sig. Vi hade flera vänner som kom i omgångar så vi hade lite sällskap, samtidigt som Lillen fick flera nya sommarkompisar på campingen, som han blev så ledsen över att de åkte hem. Man umgås på ett helt annat sätt, grillplatserna är tillsammans. Så man ser, pratar och umgås med nya hela tiden. Vi vandrar mycket i skogen och vi hittade kantareller och gjorde goda snax i vårt trangiakök.

Trots att jag mådde rätt dåligt, då utan medicin när vi tältade, jag var då i v.12. Så gick det väldigt bra, att jag hade något att äta varannan timma, det kunde vara en burk majs, en varma koppen, ägg, macka, frukt, nudlar, lite torkad mat. Vi hade med färdiga grytor som vi hade i en kylbag. Det funkade rätt bra, dock en morgon var jag väldigt dålig och behövde kräkas, stod i kö för att kräkas i en mulltoakö, där alla är trevliga och hejar. Jag trodde jag skulle dö av illamåendet. När jag kommer fram till toan så är det verkligen i sista sekund. Men att kräkas i ett öppet hål ned till andras ”tillhörigheter”. Var det värsta jag gjort. Inte så trevligt. Men det är ju tält överallt så kräkas i buskarna är nästan omöjligt.

Bada, vandra, njuta, koppla av! Det är vårt fokus när vi åker dit. Vi rekommenderar alla familjer att hänga med dit. Det är så bra för själen. Lillen älskar det! Det funkar alldeles utmärkt trots att man har diabetes. Det man måste tänka på är att det finns ingen matbutik på ön, så man får bära med sig en hel del mat dit. Det finns en glasskiosk ca 20 minuter bort som hade lite fika och snax. Men planerar man väl, även med sina läkemedel så funkar det alldeles utmärkt. Dock viktigt att ha en bra kylbag, man kan byta ut sina kylklampar i receptionen varje dag. 

Vi får väl se om vi tältar med en 5 månaders till nästa sommar. Det var flera som gjorde så det är inget konstigt. Men vi får väl se status på hela familjen innan vi säger något. 🙂 

Då var det dags igen, vi väntar en liten till apa i januari. Vi bara längtar!

Men först och främst skall man veta att det är väldigt tungt för en frisk person att vara gravid. Det är många kontroller, smärtor, kräkningar, nerkisningar. Ja, ni vet ni som varit gravida att det inte är så glamoröst som i en Hollywood film att vara gravid. 

Men när du även har diabetes så blir det väldigt kämpigt. Denna graviditeten har jag inte skrivit ett enda inlägg som förra. Dels för att jag har försökt att hålla mig vid liv i stort sett denna gången. Jag kräks fortfarande i v.27, dock denna graviditeten fick jag nu medicin, det hjälper till viss del. Det fick jag inte sist. Sist fick jag hjälp med mina kräkningar i v.34, Lillen kom sedan i v.35. Så till så stor hjälp var medicinen inte då. Vad sjukvården kan vara olika, beroende på vilken barnmorska man har.

Jag är nu i v.27 och man känner sig redan stor som ett hus, jag har fått fog lossningar, (Jag kan knappt resa mig upp ur soffan, ena benet följer liksom inte med), jag kräks, mår illa, trött, svårt att knipa, förstoppad, ont i snippan, ja ”you name it all”. Att kräkas så mycket som jag gjort denna graviditeten har lett till att man har funderat på att om man ska lägga in mig, så jag får dropp, men som tur slapp jag det. Medicinen hjälper soppas att jag mår bara illa nu och kräks inte. 

Organen påverkas och kontrolleras hela tiden, njure, lever, ögon etc. Det är en ständig kontroll på att det inte skall bli några förändringar på organen. Ständig kontroll med diabetessköterska, dietist, barnmorska & läkare. Så det är så mycket tid som bara går till olika besök hela tiden. Det sliter också på en. Som tur pluggar jag fortfarande på distans, så det funkar.

Man får inte glömma, det finns också massa glädje i att skapa en människa. Vi trodde det skulle bli vi tre, A, Lillen och jag, men efter mycket kämpande så lyckades vi skapa en liten till. Vilken stress, vilken press och man tappar fokus på det vackra man redan har. Man får aldrig glömma det man har! Men ett syskon blir en ren lycka.

Nu och en tid tillbaka har jag känt sparkar som gör att det är ett svar på att man gör något gott! Man skapar något med sin egna kropp! Det är helt otroligt och vi är så spända på att få träffa den Lille i magen. 

Denna gången har jag haft konstiga cravings, såsom jalapeños, oliver, japp, romerska bågar. Jag är sjukt godissugen nu efter v 25. Förra graviditeten ville jag inte äta verken godis eller glass, men nu, jag kan äta allt i godishyllan. Finns ingen begränsning. GE MIG ALLT!. Så vi får väl ut någon rund liten knodd vid förlossningen.  Vi bara längtar nu och jag försöker att göra klart terminen innan bebisen kommer.

13/1 är sista tentan, 20/1 är jag beräknad……….. Tiden får avgöra……

Att förbereda Lillen på ett syskon har nog varit blandade känslor för honom. Vi läser mycket böcker om att få ett syskon, ”Puck får ett syskon” av Anna-Karin Garhamn är en favorit. Vi ser serier där de har syskon. Vi pratar om att det är en bebis i mammas mage. Han tycker sparkarna är konstiga, men verkar tycka att det är spännande. Han har inte insett konkurrensen än av mamma och pappa än. Jag tror det bästa är att jag och Lillen har en egen aktivitet till våren, som bara vi gör tillsammans, så han får ha mamma för sig själv ibland. Men vi pratar mycket om att han skall få hjälpa till att ordna en säng till bebisen, kläder etc. Han verkar tycka att det är spännande. Men man vet aldrig. 

Vi har också läst en bok för vår egen del som vi fick av BVC, ”Fem gånger mer kärlek” av Martin Forster. Mycket forskning, men också historier ifrån verkliga familjer om olika åldrar på barnen. Där det finns något typ av problem som skall lösas på ett smart sett. Den är faktiskt väldigt givande och förbereder oss bra inför ett syskon. En givande bok.

Gravid och diabetes
För att se till diabetesen så har jag haft 43 i Hba1c hela graviditeten, blodtrycket har varit normalt, lite låga järnvärden, men bra blodsocker i helhet, men det är ett sådant passande, ett heltidsjobb och lite till att hålla blodsockret i styr. Man kämpar varje minut att det inte skall bli fel, 24/7. Varenda liten sak man stoppar i munnen måste tänkas igenom, är det värt det eller hur mycket insulin måste jag ta till detta? Sedan kräks man och har tagit insulin och måste äta igen ändå. Man är inte så pigg på att äta en till middag efter att den första åkt upp. 

Nu är man mer resistent mot insulin. Så att ha gått från 24 enheter Toujeo på morgonen och 4-5 enheter Fiasp/måltid. Så har jag nu i v.27 36 enheter Toujeo på morgonen och 6 enheter extra vid middagen. 8-10 enheter Fiasp/måltid.  Det kommer bara att öka. Något som är jätte bra är att jag har fått låna hem en blodtrycksmätare så jag kan kolla det varje vecka själv. Så slipper man lite tester på plats. Och denna G6 mätaren, blodsockermätaren som är kopplad till min telefon. Det är en räddning, för man känner inte lika tydligt när man är gravid när man blir hög i sockret eller låg i sockret. Det är en räddare! 

När jag fick pröva Libre och sedan gå över till G6, dessa små manicker som placeras på kroppen, som mäter blodsockret, ni har säkert noterat på olika personers armar eller magar att det sitter en liten vit plastgrej placerad på någon. Dessa är i vilket fall som helst en digital blodsockermätare. 

Jag minns att när jag fick min Libre, som man själv får scanna blodsockret på hela tiden var smidigt, men tyckte det var tydligare att jag var sjuk. Att andra kunde notera detta mer när jag har den på mig än utan. Jag var inte som alla andra… eller ser jag en större identitet med andra som bär en G6 eller en Libre, man får en gemenskap.

Sedan fick jag min G6 som scannar av blodsockret hela tiden. LARMAR under 4,5 och över 8,6 i blodsocker. Det var något jag hatade, jag till och med skällde ut min diabetessköterska i sömnen för larmen störde min sömn!

Men vad jag anser är att det är en bra uppfinning, man kan verkligen hålla koll på sitt blodsocker. Som projektledare älskade jag det, för jag hade kontroll på mina värden. Nu när jag studerar och sitter mycket stilla så är det också bra att hela tiden ha koll på sitt blodsocker.

Nu har jag fått två sensorer som man sätter fast på magen som varit trasiga, produktionsfel. Så i fredags eftermiddag stod jag utan någon sensor och Sjövde Depon som skickar hem läkemdel hade stängt för dagen, öppnar först på måndag. 

Där stod man och insåg att jag fick gå tillbaka till det traditionella blodsockertagandet. För och nackdelar. Jag insåg att jag tyckte själv att jag känner mig sjukare när man skall hålla på med nålar, stick i fingret, blod. Men jag får sova en hel natt utan att det piper!!!

Vad är egentligen bäst.

Sanningen är att  livet blir lättare och mer neutralt med en G6.