Jag var 8 år när jag fick diabetes, 2 månader tills jag skulle fylla 9 år. Vi renoverade just då mitt barndomsrum, gula väggar och en bord med solar. Gult ger energi!
Vi trodde jag var magsjuk, men en 8 åring som skall väga ca 26 kg, vägde då 19 kg och kunde inte få i mig någonting utan att de kom upp igen. Jag låg sjuk i ca 3 dagar. Mamma misstänkte diabetes, eftersom hon själv hade fått diabetes typ 1, 10 år tidigare. När jag kräktes luktade det ättika, de är ett täcken på kitoner.
När de skulle ta ett blodsocker på mig, mins jag mycket väl hur jag vägrade att ta detta, de var mörkt ute och jag hade mina svarta favorit tajts på mig. När de äntligen fick taget ett blodsocker på mig, de visade 24,3. Mina föräldrar tittade på mig och sa vi åker in.
Pappa tog på mig mina svarta kängor och min svarta dunjacka. Pappa satt i baksätet med mig och mamma körde, hon körde fort.
När vi kom upp minns jag att pappa höll mig i famnen och skulle ”checka in mig” han var tvungen att ta upp något försäkringskort och de höll på i receptionen, så kom en läkare minns jag som lade mig på en säng i korridoren. Allt gick väldigt fort.
De satte blöjor med varmt vatten på mina händer för att få igång blodcirkulationen för att kunna ta ett blodsocker. Som då visade 31.3.
Jag minns att de var en läkarstudent, pappa sa att hon var jätte försiktig med allt, men att få stick överallt, in i armarna in i händerna, hur många nålar skulle de egentligen sätta på mig. Detta var en sen kväll i april 1997.
Jag vaknar upp dagen därpå, jag hör min pappa skratta tror jag, jag ser att mamma håller om honom, jag fråga min sjuksköterska om varför pappa skrattar, hon svarar att pappa skrattar inte, pappa gråter. Jag förstod inte varför då.
Men i efterhand har de berättat att läkarna hade sagt om vi bara hade väntat några timmar längre hade jag inte klarat mig.
När mamma och pappa ser att jag har vaknat, frågar de vad jag vill äta. ”Får jag välja vad jag vill” frågade jag. Japp de fick jag. Jag svarar fiskbullar med glass och så blev det. Men en light glass så klart, smak av citron.
Detta är ett ögonblick som jag minns som om de vore igår.
Diabetes är en kamp - Våga utmana den 
Hej Ida!!Jag läser GP om Dig ock håller med Dig att inte skämmas för sin sjukdom utan leva ett så normalt liv som möjligt förutom man får taga sina stick millioner gånger som jag nog gjort!Befiner mig nu på Tenerife när jag läser GP!Jag var fem år när jag fick min diabetes ock det kommer jag ihåg som det var igår jag ville bara dricka ock dricka ock min mormor trodde att det är säkert diabetes hon fått!Nu är jag 76 år så jag har haft det i 71 år ock det är inget i vägen mer än andra ålderskrämpor!Jag har bott hela mitt liv på Donsö ock fick åka till barnsjukhuset när det upptäcktes ,Professor Åkeren läkare ock syster Greta minns jag så väl!Jag har fött en pojke som är 52 år ock en flicka på48 år ock det gick utan komplikationer!Allt gott önskar jag Dig ock lycka till i fortsättningen med födseln ock hälsan!Hälsningar AnnBritt
GillaGilla
Hej Ann-Britt, vad härligt att höra att allt har fungerat bra för dig! Detta är det för få som man hör av. Det måste både unga och föräldrar få veta att Diabetes är inte farligt så länge man sköter sig! 🙂
GillaGilla