Min familj har alltid hjälpt mig, förstått och accepterat min sjukdom. Om föräldrarna inte kan acceptera att ens barn faktiskt lever men en kronisksjukdom som är allvarlig om man inte hjälper och stöttar, så klarar man sig inte som barn eller som vuxen. Man måste få stöd.
Jag accepterade min sjukdom fort för att mina föräldrar förstod alvaret i det. Så klart vi alla tyckt de varit jobbigt, så klart jag ville slänga ut insulinpumpen genom fönstret X antal gånger. Jag önskade många gånger att jag var som alla andra.
Speciellt de tillfällena när man skall gå och lägga sig och är jätte mätt. Nä, men då var man låg och måste äta en banan eller en smörgås. De måltiderna hatar jag än idag.
Men jag vände också på det, klokt barn som man var. När vi var tex på Liseberg, så blev man låg så fort man gick förbi godisaffären eller glasskiosk! Så gjorde man istället.
Jag gör det än idag! 😉
De var även jobbig att ha en bror som inte hade diabetes. För honom var livet lätt tyckte jag, varför fick jag sjukdomen!?
Men min bror, även han har alltid varit hjälpsam och haft stor förståelse och jag litar alltid på honom när vi har rest ihop själva. Han vet vad han skall göra om något sker! Min trygga hand! – mer om detta kommer när jag berättar om Argentina.
Men man biter ihop och inser detta arbetet kan jag aldrig säga upp mig ifrån. De är en uppgift jag måste lösa, men löser jag den så kan jag lösa så mycket mer!!
Diabetes är en kamp - Våga utmana den 