Mina två småkusiner hade sovit över hos mig. De var då 5 år yngre än mig och jag var väl 10 år. Vi sitter och skall äta frukost, jag har yoghurt med müsli och banan i min tallrik. Jag ser att min kusin bara sitter och glor på mig och jag undrar varför. I min värld så åt jag yoghurten, men i verkligheten hällde jag yoghurten i knät, mamma blev först arg och undrade vad jag höll på med, när jag reser mig och ser att jag hällt allt i knät så skall jag gå till diskbänken, diskmaskinen är utdragen, jag ser det, men jag vill gå framåt men min kropp går bakåt och jag ramlar över diskmaskinen.
Under hela tiden skrattar jag för jag fattar inte vad jag gör, min kusin är i chock och bara tittar på mig, mamma fattar alvaret och ger mig et glas mjölk och en banan och sätter mig på en stol.
När jag förklarar alvarliga känningar, då är de något större som hänt.
Jag är låg lite då och då, men jag inser snabbt att jag måste äta eller sätta mig ned och till och med be om hjälp, när jag gör de så vet mina vänner att de är allvar. De är viktigt att lyssna på kroppens signaler.
De symptomen jag kan få är: Kallsvettig, hunger, ilska, kort stubin, uppfattar inte vad folk säger och ber dem upprepa sig, går de långt kan mina läppar även somna.
Diabetes är en kamp - Våga utmana den 