Stödet ifrån A, hur berättar man för pojkvännen?

Min pojkvän och sambo som jag levt med i 5 år nu. Han har fått uppleva en hel del med mig.

När jag träffade A så berättade jag inte att jag hade diabetes, de är inte de första man vill säga under en dejt. Men jag döljer aldrig att jag tar sprutor för någon så att de kan fråga eller att jag själv påpekar det.

Men vi hade väl dejtat i 4 månader. Jag hade inte sagt rakt ut att jag har diabetes, men han visste det genom att jag tog mina sprutor. Jag sov över hos honom i hans lägenhet och jag vaknar på natten av att jag är låg. Jag inser att mitt dextrosol är slut. PANIK, vad skall jag göra? Min första tanke var att om jag ligger helt stilla tills morgonen så gör jag inte av med några kolhydrater…… Tills jag inser att jag börjar få panik och jag måste ha socker, men jag inser också att jag har väntat så länge att jag inte riktigt kan röra mig.

Min reaktion är att slå A hårt i magen och skriker ”Ge mig socker!” Han vaknar i panik och sätter mig på sängkanten och hämtar strösockerpåsen och en sked, han matar mig med 3 skedar socker och ger mig vatten. Jag är nog inte heller så trevlig i situationen, jag skriker ”VATTEN!… Sedan sov han inte en minut till den natten..

… och jag fick förklara hur man går tillväga i olika situationer….

A är helt fantastisk när de gäller min sjukdom, vi pratar om den, jag förklarar hur man gör när vi åker på äventyr och vad man skall tänka på, men jag ser det aldrig som ett hinder. Mer som en vän som man får berätta om..

Vi har även varit med om en riktigt alvarlig situation, där många faser spelar in. Som är viktigt att tänka på.

Vi är i Thailand och skall åka på en utflykt. Vi skall åka ca 06.00 ifrån hotellet. Så vi går in i en kiosk för att köpa med lite frukost. Ja, alternativen var inte så många. Så de blev en yoghurt och en croissant var. Vi äter på bussen, resan tar ca 3 h dit. Under resans gång känner jag mig konstig och tar ett blodsocker. Blodsockret visade sig vara 23,5. Jag brukar inte ligga så högt, men självklart åt jag en söt yoghurt och en croissant, så jag tar 7 enheter insulin för att få ned det innan vi kommer fram.

Vi kommer fram till ”Den flytande Marknaden” utanför Bangkok. Vi går runt och kikar och åker lite båt. Sedan hade vi lite egen tid. Så vi började gå runt på marknaden.

Jag känner att jag ser stjärnor, jag ka inte fästa blicken, vägen under mig försvinner. Jag känner att jag tappar all kontroll i kroppen, A ser att jag blir helt blek och sätter mig på ett liten pall vi hittade på ett fik. Jag tar ett blodsocker som visar 1,1. Jag ber han köpa något sött. Jag sitter vid ett bord med 2 par ifrån Ryssland.

Mitt överlevnads move i de hela är att jag ser sockerpåsar på bordet, mitt emellan dessa paren, jag skiter i det, tar alla, öppnar alla och bara häller i mig socker. A kommer med en söt kaffedryck som jag dricker. Jag känner mig helt borta i säker 10 minuter.

Mitt blodsocker går enbart upp till 1,4….  Så jag köper först en Fanta, 20 min senare 2 påsar chips, 20 min senare 2 st iste.

Nu har de gått över 1 h och 20 min sedan jag hade 1,1… Men mitt blodsocker kommer bara upp till 2,1…. Jag har fortfarande en sådan inre panik…. Jag dricker och äter konstant tills vi är hemma igen, 4 h senare. Då är mitt blodsocker på 4,5.

De vi inser är att jag hade haft ett blodsocker på säkert runt 4,5 på bussen dit. När jag trodde att de var 23,5. För att jag hade socker på mina fingrar ifrån croissanten.

Jag har alltid varit noga med att tvätt händerna både innan och efter denna incident. Men så lätt de kan vara att de kan gå så fel.

Man vill inte säga det, men de var en riktigt alvarlig situation, i efterhand pratar vi om den som ”nära döden” upplevelse, för de kunde de ha blivit.

En fruktansvärd situation, men så glad och trygg att jag hade med mig A som visste vad han skulle göra. Min inre stress kunde lugna sig lite hela tiden, då A var vid min sida. Jag lade inte ansvaret i hans händer, men de var tryggt att veta att han vet vad han skall göra i en sådan situation.

Efter den resan reser jag även alltid med Flytande glykos.

Författare: vagautmanadiabetes

Ida Kristoffersson heter jag och är född och uppvuxen på en Ö i Göteborgs Norra skärgård. Jag är 29 år och har bott lite överallt i världen, men sedan 2012 flyttade jag till Centrala Göteborg. I vår kreativa lägenhet med massa krimskrams bor min sambo A. Och vår kära katt Pantro, som så klart är svart och döpt efter ”Thunder Cats”. Idén till Våga Utmana Diabetes Jag har tänkt skriva en bok många gånger, men de blir aldrig av så då prövar jag på bloggvärlden. Jag har haft Diabetes typ 1 sedan jag var 9 år gamla, jag firade 20 år med min sjukdom 2017.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s