Jag har två bra beskrivningar.
Din bästa vän!
Den ena är att behandla din sjukdom som om den vore din vän.
- Man kan inte ignorera den
- Man får skratta med den ibland
- Man måste beskydda och ta hand om den
- Man kan inte smita ifrån den
- En bästa vän kan man alltid bli ovän med, men de går alltid över och man förlåter!
- Man följer den alltid hem
- Om man är en god vän med sin sjukdom, så blir den heller sällan ett problem. Jag vill alltid ha med min bästa vän i min handväska.
- Sedan om min vän innebär sprutor, blodsocker, dextrosol, onödiga fika pauser. Ja men allt är inte tipptopp med ens bästa vän heller. Men behandla aldrig din sjukdom som en ovän, då gör du dig själv en otjänst!!!!
- Lev med den, acceptera den, den vill dig väl om du behandlar den rätt!
Min arbetsplats!
Min andra beskrivning är att de är som ett arbete.
- Man kan inte säga upp sig
- Man måste kämpa
- Man måste finna nya lösningar för att göra ett bättre jobb
- Man måste vara kreativ för att de skall vara roligt på jobbet
- Man måste få hata sin arbetsplats ibland, men man kommer upp på topp igen, så länge man själv vill och väljer!!
- Man måste ha en snygg väska för att kunna fylla den med allt man skall ha med sig till sitt jobb!
De är inte det lättaste att förklara för sig själv. De viktigaste är att man accepterar sin sjukdom! Att man har en kronisk sjukdom som man kommer att leva och dö med.
De är viktigt att ens nära och kära vet om det, ifall situationer skulle uppstå. Man får inte känna sig att man är till besvär eller att de är pinsamt.
Jag säger de, så vet de runt omkring mig. Jag gör det inte till en grej, men så att människor runt omkring mig vet vad de skall säga till sjukpersonalen om man skulle behöva ringa 112. ”Hon har diabetes typ 1”, de är de viktigaste, så förstår de alvaret. Tuppar man av lägg honung under tungan, för man tuppar oftast av pga att man är låg och inte pga att man är hög i sockret.
Diabetes är en kamp - Våga utmana den 