Efter Peter Jihde´s program Toppar & Dalar, så kanske mina vänner genom åren förstår vad man faktiskt döljer bakom ytan. Jag tycker att jag är öppen med sjukdomen… positiv som person, men döm mig inte när man har en dipp i sockret eller en höjning. ”VA 16!! De är ju inte bra!” – ”Nä, men gör det bättre själv då!”
Lär dig förstå vad man går igenom istället för att irriteras eller döma.
Det finns ögonblick när man glömmer att man har diabetes ibland, har en sjukdom. Man får vara ifred för en stund… För mig är detta på hästryggen. Självklart måste allt vara perfekt innan man hoppar upp. Men väl i sadeln, då glömmer man att man är sjuk, man glömmer alla problem, de är bara jag och hästen.
Då är jag den här super lyckliga Ida, den friska Ida, friska och friska. Jag ser mig inte som sjuk, aldrig, sjukdomen är en del av min personlighet… men ibland önskar man att man var frisk, de är ju faktiskt en sjukdom man lever med som påverkar en 24/7.
Som sagt, jag ser mig inte som en person som har en sjukdom. När man accepterar att man har sjukdomen, då kan man oftast lära sig att leva med den istället för i den. Jag tror inte mina vänner anser mig som en ”sjukperson”, inte för att jag är hemlig med sjukdomen, jag är väldigt öppen med den, men för att den är en del av mig. Att jag tar en spruta eller äter något när middagen inte är klar, de är ingen som bryr sig. (På ett positivt sätt.)
En tid på dygnet känner jag mig mer sjuk än annars, de är när larmet går på blodsockermätaren, G6. Man kan både älska och hata den… samtidigt är jag så glad jag har den!
Jag har sett så många som förnekat sin sjukdom, jag förstår dem! Man vill vara som alla andra!! Men man gör inte sig själv en tjänst.. man förkortar sitt egna liv, den meningen fick mig att skärpa mig med sjukdomen. Jag vill bli 100 år som min farmor blev. De kan jag också om jag accepterar och sköter mig. Men jag förstår att man inte accepterar. Man vill ju vara som alla andra och fan vad den här sjukdomen tar av sin tid.
När jag blir låg går jag in i någon slags skamselvrå. Jag skäms om att jag skall behöva be om hjälp. ”Jag kan själv”, sådan är jag. De är så fel och väldigt olikt min personlighet, men jag blir skamsen när jag är låg. Tror fler känner så. Så dumt, men så bra att många är så väldans förstående när man ber om hjälp exempel ett glas mjölk, en banan eller en macka.
En gång när vi var på Hemköp, så sa jag till min sambo, ”jag är så låg, jag får köpa en banan och gå ut och äta den”, då en i personalen gav mig en banan. ”Ät du upp den på en gång! Det behöver du!” En så fantastisk kvinna!! TACK för förståelsen till 1000!
Både med vänner och min sambo. Inte med mamma och pappa, men även med min bror så kan man skämmas när man är låg. Inget jag önskar jag gjorde! Jag är ”normalt” en tuff tjej. Men när jag får lågt blodsocker så skäms jag. Jag tror de är för att man vill inte erkänna att man har missbedömt sin sjukdom. Ibland hos vänner blir det fel. Jag tar alltid insulin innan jag äter, annars glömmer jag min spruta. Men ibland när man kommer på middag och sätter sig vid bordet, finns inga kolhydrater! Panik, jag tog insulin för det, be om en banan mitt i maten blir ju fel eller ett glasmjölk. Jag brukar fråga om vad som serveras för att säga att jag måste veta för mängden insulin. Men ibland frågar jag inte.. man bara gör som på rutin.
Livet skall väl inte vara lätt, men de underlättar om omgivningen har en gnutta mer kunskap om en så vanlig sjukdom.
Försök förstå vad vi lever med!
Se diabetesgalan på tv3, idag 14/11 kl 20.00.
Diabetes är en kamp - Våga utmana den 