Förlossning 28/1 vecka 35+5
06.45 gick vattnet, men jag trodde inte jag skulle föda barn idag, så jag var helt i förnekelse. Jag bytte kläder och tog på en binda och gick och lade mig och sov igen. Jag hade ju tvättid kl 14.00 idag, jag kan inte förda barn idag.
07.15 går jag upp igen och vattnet går igen. Då jag inser att jag får ringa till förlossningen och till A. så att han kommer hem.
07.30 kom A. hem, jag har packat lite i väskan och ber A. packa klart. Vi går ut till bilen som vi måste ta bort massa snö ifrån, när A. gör detta så kommer värkarna. Vi ringer mamma om att hämta hem katten till dem. Vi inser att vi åker inte hem idag utan ett barn. Barnet är på väg ut.
08.00 i receptionen, vi fick inte gå till förlossningen än, de skulle undersöka mig om vattnet gått och göra en CTG. Jag har verkar i receptionen, skäller på att de inte har några jävla ståbord man kan hålla i, jag fick hålla i ett lågt bord när värkarna kom. Jag skrek till A. att säga till dem i receptionen att skicka mig till förlossningen, jag kan inte stå här. Då ropade de in oss.
09.00 Gjorde de CTG, medans jag låg på golvet och höll i en fotpall när värkarna kom. SMÄRTA och 35 sekunder mellan värkarna.
10.00 Skickad de oss till förlossning, jag är 4 cm öppen
12.30 ringde vi U. min diabetessköterska i panik, för vi skulle gå igenom hur man hanterar en förlossning som diabetiker den 5/2. Jag hade lite panik, för jag låg på 11.5 i blodsocker och blodsockret vägrade gå ner. Barnmorskan säger att de vill inte förlösa ett barn om jag ligger över 7,5 i blodsocker. Tack för den pressen. U´s. telefonsvarare säger att hon har gått för dagen. Jag talar ändå in: ”U. jag är på förlossningen nu, jag vet inte vad jag skall göra, jag behöver råd. Kan du så kom hit”. Lite i panik.
13.00 står U. i dörren till vårt förlossningsrum. A. sa att jag slappande av ifrån topp till tå när jag såg U. i dörren. Hon kom och vägledde oss hur vi skulle göra.
Jag hade tagit 26 enheter Toujeo på morgonen, U. sa att man får högt socker av smärta, och av infektionen som jag antagligen hade kvar i kroppen. Så mycket insulin som U. och A. pumpade i mig så kom jag ändå inte under 11.5 en enda gång. Jag låg mellan 11.5-14.5 hela tiden. Då slog de oss att Fiaspen kanske inte fungerar så vi bytte den kl 13.30, men inget hände. Blodsockret liksom vände precis vid gränsen vid 11.0 och gick uppåt igen. Då vi bytte ut Toujeon som kanske inte funkade kl 16.00. Först kl 19.00 började jag gå ned i sockret. Äntligen kom jag ned till 7.5 och låg stabilt där.
Jag tyckte jag hade packat allt jag behövde. Så frågar U. vart min blodsockermätare är, den låg i väskan, de ville ta ett vanligt blodsocker ifall att G6:en inte funkade. När de skall ta ett blodsocker så är batteriet dött. U. går ned och lånar en blodsockermätare på avdelningen och kommer upp igen så de tar vanliga blodsocker. Sedan frågar U. om vart min ketonmätare är, den är hemma. U. Springer ned ytterligare en gång till avdelningen och lånar en mätare. Vilken ängel! Jag hade inga ketoner i blodet.v
FAKTA: Ketoner bildas när insulin saknas i din kropp, insulinbrist kan uppstå i kroppen om du glömt ta insulin, tagit för lite insulin exempelvis under infektion med feber. Högt blodsocker kan efter några timmar leda till ökade urinmängder, törst, magont och trötthet. Om insulinbristen får fortsätta bildas mer och mer ketoner (syror) kan det göra dig jättesjuk. Vid förlossningen får barnet en extra dos insulin av mamman om man är hög en längre tid. Därför vill man få ned sockret.
Ketonerna gör dig illamående. Det uppstår en ketonförgiftning, en syraförgiftning som allvarligt försvagar de flesta funktioner i kroppen. Till slut kan du bli medvetslös. Ketonförgiftning kan bli livsfarligt. Därför kan man mäta ketoner i blodet och se om man fått tillräckligt med insulin och energi i blodet.
Dock efter förlossningen hittade jag både en till blodsockermätare och min ketonmätare med mig. Jag hade packat dem, men under värkarbetet på morgonen och då var jag inte så klar i huvudet.
Jag fick heller inte äta något efter 12.00. Eftersom gossebarnet låg i säte och vi planerade en sätesförlossning, men eftersom de oftast avslutas i akut kejsarsnitt ville de inte att jag åt något och därför fick jag bara sockerdropp. De sista jag åt var blåbärssoppa. De enda jag fått i mig under morgonen var en risifrutti och en yoggi. Jag hade ingen matlust på morgonen.
Barnmorskan jag haft under min tid på spec kom och hälsade lycka till!
13.15 skrek jag och frågade om ”när man får smärtstillande!!!!” Barnmorskan sa; när du vill. ”GE MIG LUSTGAS OCH PILATESBOLL NU”.
Pilatesbollen kastade jag iväg lika fort som jag fick den, enligt mig var den skit.
Därefter frågade jag även om att få Epidural. Så de informerade en narkosläkare som skulle göra detta.
14.00 satte de in epidural, men efter 3 sprutor och två läkare så satt den på plats. Ingen höjdare när man har verkar var 35:e sekund. Efter detta fick jag en paus i ca 1 h med små verkar som gick att hantera med lustgas.
16.00 är jag bara 4 cm öppen fortfarande. När man gör sätesförlossningen måste kroppen arbeta mer effektivt med att öppna sig, de vill inte sätta in läkemedel som hjälper till att öppna upp, de måste gå snabbt och naturligt för kroppen. Så de börjar överväga ett kejsarsnitt.
16.00 kom U. diabetessköterskan tillbaka och kollade till oss. Hon följer även mig på en app så att hon kan se om mitt blodsocker går ner eller inte. Hon var kvar till 18.00 trots att hon var ledig. Hon skall ha en guldstjärna för detta.
16.30 går min barnmorska som jag även raggade på. ”Nej, skall du redan gå, kan du inte stanna lite till” med Bamby ögon, men de gick inte jag fick ytterligare en ny barnmorska.
Varje gång jag fick en ny barnmorska så sa de ”Jag ser att du har diabetes typ 1, de sköter ni själva eller hur?, Vi kan inte de så bra.” Ibland kände jag att de borde veta, är det inte därför som jag förlöser på Special Förlossningen? Borde de inte ha bättre koll? Eftersom jag kunde verken instruera eller säga något, så ont jag hade av värkarna och så kort tid emellan. A. hade jag lärt hur han skulle ta insulin och ta blodsocker, men att lägga allt ansvar på honom kändes också fel. Som tur hade vi min diabetessköterska ifrån Spec.
18.30 Kommer en ny läkare in, en finska, E. Hon tar beslut om kejsarsnitt för han är för svag och jag har feber och kommer inte att orka genomgå en förlossning. Både jag och A. blev faktiskt lättade. De kändes skönt att de tog de beslutet. Jag var helt slut med allt värkarbete och ingen mat, bara dropp. Vi båda tyckte de var ett jätte bra beslut.
18.30 fick jag en kateter – kissade 1 liter tydligen. Jag hade inte haft fokus på att gå och kissa med detta intensiva värkarbetet.
Många säger att man känner sig snuvad på förlossningen med kejsarsnitt, de kände jag inte alls. Vattnet gick, 11 timmar med verkar, kände jag att de var helt rätt med ett kejsarsnitt, trots att jag blev väldigt rädd när de sa det. För jag gillar inte operationer. Men vi måste lita på dem som kan. Så de kändes bra men tufft. A. skulle vara med mig under hela snittet. De kändes tryckt.
20.30-21.00 började mina verkar att avta, de gav så mycket smärtlindring så att de skulle sluta så jag fick vila innan kejsarsnittet. Lustgas ifrån 13.00-22.00, så gött även när värkarna var slut. Rekommenderar lustgas, trots att jag skällde på den och sa att den inte fungerade, men kan lova att den hjälpte nog mer än vad jag förstod.
21.00 fick A. operationskläder inför snittet. Jag skulle vara vaken och han skulle sitta vid mitt huvud.
22.00 kom de och sa nu kör vi er till operationssalen. När de skulle bedöva mig ljög jag om att jag kände något när de tog på magen när de skulle kolla om jag var bedövad. Så narkosläkaren satte in några extra doser bedövning så att jag garanterat inte känner något….
Ytterligare en ny barnmorska kom och skulle vara med oss genom förlossningen, alla i rummet var fantastiska, de hälsade på oss, höll mig och A. lugna. Känslan inne i rummet kändes okej. De pratade om allt och ingenting för att hålla mig på andra tankar A. och narkosläkaren.
Läkaren som gjorde snittet, hon slet i min kropp, kändes att de drog och slet där nere.
22.13 Bebis kom ut, han skrek när han kom ut och A. fick gå med och klippa navelsträngen.
Alla sa: ”Nu är Ragnar ute” A. hade sagt att vi kanske skall kalla honom detta. Inget som är bestämt än.
22.15 fick A. bebis, de sydde ihop mig och jag grät av att se den lilla gossen. Här börjar de bli lite dramatiskt. Gossebarnets ben ligger lite fel eftersom han har legat i säte under 8 månader. A. blir orolig, så skall barnmorskan mata honom med mjölk, då slutar han andas. A. och barnmorskan försvinner ut med gossebarnet, men precis innan så är A. lite chockad för att han slutar andas, när han vänder sig om till mig, då började jag kräkas blåbärssoppa. A. trodde jag kräktes blod, läkaren skriker ”Hon måste sluta kräkas eller sövas, tarmarna åker ut av trycket.” Jag är vaken och hör. A. har blivit ombedd att följa med bebis, men hör detta precis innan han måste lämna mig i rummet. Allt blev väldigt rörigt för A. och för mig. Men de lugnar mig, jag slutar kräkas och de syr ihop mig.
Gossebarnet var 3165 gram och 49 cm.
Genomgång av förlossningen
Jag hade önskat att en barnmorska skulle gått igenom förlossningen med oss så vi hade kunnat få höra det ur någon medicinsk synvinkel. Att de var inte så farligt eller de var jätte allvarligt. Ingen har gått igenom förlossningen med oss efter. Vi bad om det, men barnmorskan kom aldrig och förklarade. De var synd tyckte vi. Nu har vi våran egen upplevelse av det bara.
A. och U. diabetessköterskan höll kontakten hela tiden. Hon ringde kl 21.00 och sedan kl 03.00 för att säga vad vi skulle göra. Jag var rätt borta fortfarande. A. Sprang mellan mig och Neonatal Intensiven där de lagt vårt Gossebarn. Jag hade även hög feber och kräktes.
Jag fick ligga på uppvaket 22.30-03.30 för att se att benen började röra dig igen, fick enbart isglass och ingen mat, jag var så hungrig. A. satt med mig i en stol bredvid min säng. Stackaren, han var helt slut.
03.30 säger de att de finns inga rum lediga på BB, men de hade lovat att A. skulle få stanna så de kör oss tillbaka till det förlossningsrummet vi haft under dagen. 04.00 så bäddar de en säng till A. i det rummet. Han ser en bäddad säng och är helt slut så som han har sprungit runt. Men så kommer en annan barnmorska som säger att någon är påväg in på förlossningen och behöver rummet.
04.15 blev vi rent ut sagt inkörda i en skrubb, de var precis så de fick in min säng i rummet. De gav A. en fåtölj som han kunde sova i som de hade en fotpall till. Nu vågade han inte sova eftersom jag var så dålig, jag hade fått feber och kräktes. Vi var helt slut. A. sov med ett öga öppet den natten.
29/1
Jag kräktes fram till 15.00 på dagen med yrsel, feber och hade lågt socker. Jag fick dessutom inte i mig någon mat. U. min diabetessköterska var på plats till och från hos oss. Hon undrade varför jag kräktes så och vad det kunde vara. De gav mig medicin så jag inte skulle må illa, men jag tyckte inte den hjälpte. Dock kunde jag inte amma på 24 h med den medicinen, men de var värt ett försök att slippa kräkas.
Jag hade några ljusa stunder då jag kunde vara pigg och glad, men de var korta.
Vi fick komma till BB kl. 16.00 och installera oss. 19.00 fick jag säga hej till lille gossen för första gången och A. fick en säng.
Känslan att se honom efter så lång tid och med väldigt mycket slangar kändes konstigt. Var detta vårt barn? Hade han legat i min mage i 8 månader. Mor/barn känslan kom inte direkt, som jag trodde den skulle. De kändes så konstigt. De släppte, men känslan kom inte direkt. När jag började prata med honom kollade han mig direkt i ögonen, han kände igen min röst. Det var helt fantastiskt. Då visste man att de var han som legat i min mage i 8 månader. A. berättade att när han träffade lillen på Neonatal Intensiven, så skrek han, men när han sa något till honom så blev han helt tyst. Han viste att pappa var där.
Eftersom han var förtidigt född och att jag har diabetes så föds han med lågt blodsocker. Så slangarna som gick in i kroppen var för att han fick glukosdropp för hans blodsocker och att han blev sondmatad. Jag kunde inte ge honom min mat de första dagarna för att jag var så dålig och fått denna medicinen mot illamående. Men vi fick säga hej för första gången efter förlossningen. Det var helt fantastiskt!
Jag var så svag, jag kunde inte byta blöja eller något, jag kunde knappt stå upp. A. gjorde allt.
23.00 – A. fick äntligen lägga sig ner i en säng efter 43 h vaken och sprungit mellan mig och lillen. Allt som han fick gå igenom. Man får inte glömma bort att de är lika tungt för partnern som de är för mamman, om inte tyngre. Inte lika smärtsamt, men de är ett stort lass som de också bär.
Diabetes är en kamp - Våga utmana den 