Författare: vagautmanadiabetes

Helt plötsligt kan man se diabetes.

Som liten, som tonåring, som vuxen har man många gånger känt sig ensam med sin sjukdom. Just för att man faktiskt inte kan se diabetes. Man känner ibland att de bara är jag som är drabbad, varför är man ensam om denna sjukdom.

Jag har nu sedan ett år tillbaka haft Libren med en sensor på armen. Jag ser fler och fler som har denna sensor. Dels har jag på gymmet flera gånger fått en igenom kännings nick, även frågan om vad det är, men också börjat prata med andra som har det på gymmet. Man frågar hur de funkar för dem. Helt plötsligt får man en gemenskap och andra kan även se att man har diabetes så lätt, om de skulle ske något.

Jag märkte framförallt när jag sprang Göteborgsvarvet förra året och mådde lite dåligt, så var det två stycken personer som frågade om min diabetes var okej, för att de visste vad ”knappen” innebar. I år när jag sprang Göteborgsvarvet så stannade jag till för att få lite salt emot krampen jag fick, även där sa de ”jag ser att du har diabetes, är ditt blodsocker okej?”.

Jag kan tycka att de är skönt att alla kan se vem som har diabetes, för jag tror att många har en bild av hur en diabetiker ser ut, vad de äter och hur de beter sig, men ingen är vi den samma och jag tror att många får en bättre förståelse för det. De inser hur många som faktiskt har det i sin vanliga vardag. Man inser att det faktiskt kan vara vem som helst.

Jag hade precis flyttat till Sverige efter ett år som aupair i USA. Jag är på min vanliga läkarkontroll, då min läkare C. berättar om ett EU möte som skall ske i Strasbourg i december. Där olika personer med diabetes och olika läkare inom diabetes skall mötas och diskutera olika frågor inom diabetes i olika EU länder, hur de fungerar, vad som är bra och vad som kan förbättras. Man kommer att sitta i debattbås med olika politiker som man bokar möten med.

Dagen innan jag och min läkare skall åka så ringer hon och säger att hon är sjuk, men du klarar de själv säger hon! Okej tänkte jag!

Jag skulle ensam representera Scandinavium, 20 år gammal.

Jag fick samtala över telefon enbart med socialdemokraterna och moderaterna, övriga hade inte tid så jag fick inte träffa någon politiker öga mot öga, men fick ställa lite frågor över telefon.

Vi var en blandning av folk. Några som representerade diabetiker var OS-Guld medaljörer, ifrån Polen i rodd, Holland i volleyboll, Frankrike VM-Guld i Simning , ett tvillingpar ifrån Grekland som var 10 år, två tonåringar ifrån England, jag ifrån Scandinavium och många fler.

Där möttes vi i olika debatter om vad som är bra och vad som fungerar. När jag var där och då så var jag så vuxen som person och insåg i efterhand vad jag faktiskt gjort!

Väldigt intressant och jag insåg även hur bra vi har det i Scandinavium framförallt i Norge och Sverige. De är en extremt dyr sjukdom och varje liten nål kostar. Att staten betalar detta är helt otroligt.

Men mina frågor då var tex till moderaterna: Varför de vill införa att man som diabetiker skall själv stå för alla materiella kostnader till sin sjukdom som alla andra drabbade av någon typ av sjukdom gör. Moderaterna tyckte då 2008 att detta var självklart att man skulle betala för sin sjudom. Men då jag hade fått massa olika kostnader som jag rabblade upp för honom, då de också bevisade på om man hade en inkomst på ca 25 000 sek i månaden innan skatt, kunde man överleva som diabetiker i ca 4 1/2 år. Lite tyst i luren…

Jag ställde frågorna till Socialdemokraterna om hur de är så att vi kan få detta bidrag, trots att så många är drabbade. De hade full koll på kostnaderna och insåg att överlevnaden blir låg om staten inte hjälper till.

De var massa bra frågor som ställdes och svarades på och att de förblir gratis i Sverige (2008). Inte pga av mig! 😉 Men de var kul att få sitta och diskutera stora frågor med politiker.

När jag växte upp med diabetes så var känslan av att gå till doktorn alltid att bli dömd efter en siffra. De handlade alltid om detta jäkla Hba1c… I början när jag fick diabetes låg mitt medelvärde på 4,9 /5,1 / 5,2 i Hba1c. Då vi kämpade för att hålla nere sockret. Men då vi fick tillsägelse att de var för lågt, att jag hade för många känningar/låga värden.

Sedan dess har jag haft ett medelvärde mellan 6,0-7,2… Men de har alltid varit så att man skall bevisa att man är bra, bli dömd efter en siffra.

Jag hade alltid en fantastisk barnsköterska M och barnläkare C. De var de bästa jag haft efter alla byten av läkare och sjuksköterskor som man hade innan.

Sedan var de dags att flytta över till Sahlgrenskas vuxenavdelning. Ny läkare och ny sköterska.

Dessa två är helt fantastiska, jag hoppas de aldrig går i pension. Läkare S. har full koll på vem man är som person. Vad man funderade över för 4 år sedan kan han komma tillbaka till och kolla att de fungerar idag, han kan alltid diskutera och svara på ens frågor och har full förståelse om något blodsocker inte skulle vara bra eller ett medelvärde vara bra. Han ser alltid till att man kikar på värdarna, varför de kan ha gått upp och hittar en lösning tillsammans med en. Han är även sjukt duktig och påläst och har alltid en lösning.

Lika bra är min sköterska C. Hon går igenom min libre´s värden, funderar över några saker som sticker ut och varför några fungerar. Vi går igenom hur jag äter och vad jag äter och varför vissa värden är som dom är. Hon är alltid ute efter en lösning! Hon dömer en aldrig!

De är ju redan nog med att man kämpar varje dag 24/7 för att överleva. Skall då en läkare eller sjuksköterska komma och ifrågasätta. Då orkar man inte mer. Att diskutera och även att de får tips hur man fungerar som person är viktigt så att även läkarna/sjuksköterskorna får en bättre förståelse. För ingen är den andre lik. Heller inte våran diabetes, den är heller aldrig den andre lik.

Att ha en läkare och skutsköterska som förstår en som man är, de är så viktigt.