Diabetes är en kamp – Våga utmana den

Följ min blogg via:

Follow my blog with Bloglovin

Jag har alltid varit en ”Tamboy” ”Pojkflicka”. Jag ville alltid göra de min bror gjorde och min granne gjorde. De var två coola killar i mina ögon.

När min bror sa att han skulle göra lumpen, så ville jag också göra lumpen, jag gick in och läste lite om de, dels att vara tjej, men också att ha diabetes.
På denna tiden fick inte diabetiker göra lumpen. ”De var inte lämpligt”. Lika ”olämpligt som de var att vara tjej och göra lumpen på 30-talet…”

Först kan man få bli lite arg och frustrerad, men jag kollade på andra lösningar istället.

Min bror gjorde något som heter ”Sommarkurser – Försvarsmakten” ”Ungdomsverksamhet – Försvarsmakten”.
https://www.forsvarsmakten.se/sv/var-verksamhet/ungdomsverksamhet/sommarkurser/

De innebär att man går 2 veckor på sommaren på Känsö, 1 vecka på hösten, 1 vecka på vintern och 1 vecka på våren i 4 år om man vill. Man lägger av när man vill.

De jag såg som fördel var att faktiskt få utmana min diabetes, detta kan bli svårt och tungt, men jag måste våga pröva och testa och se om de går.

Första året – Förarbevis – 16 år
Andra året – Skepparexamen – 17 år
Tredje året – Nattnavigering, VVF och motorkunskap – 18 år
Fjärde året– Ledarskapskurs – 19 år

Första året
Man kör 2 veckor på sommaren ute på Könsö. Fokus är att man skall lära sig båtvett och avsluta kursen med att man tar Förarbevis för båt.

Ex på en dag:
05.30 väckning
05.35 Löpning 5 km, och  ”gympa passs”
06.30 dusch
06.45 Städa logementet, bädda sängen
07.00 Frukost om städningen blev godkänd
07.45 Lektion i förarbevis
09.45 Fika
10.00 samling vid båtarna
10.10 Indelad i grupper för att antingen segla 1-kronor eller ro 10 huggare.
12.30 tillbaka för lunch
13.30 tillbaka till båtarna och byte av båt
15.45 tillbaka till land
16.00 genomgång om vad vi lärt oss
17.00 fritid
18.30 middag
19.30 gemensam eller fri aktivitet

Man gör alltid en ”Överlevnadskurs” efter 10 dagar.

Som innebär att man skall gå igenom allt man lärt sig och kunna klara sig själv, navigera själv och ta sig genom skärgården, dock med följebåtar.

Dag 1
Jag började med 10 huggarna. Vi skulle ta oss ifrån punkt A till punkt B en grupp av 10 personer och en som styr båten. Vi rodde i ca 4 h, sedan gick vi iland för att fika lite, större fika än vanligt, men ingen lunch.

Sedan rodde vi i 4 h till och där skulle vi slå läger.
Vi satte upp vårt tält som man bor mellan 12-15 personer i.
Man gör upp en eld i mitten av tältet, så man har en som är eldvakt, så man byter varje timma om att sitta vakt hela natten.

Dag 2
06.00 väckning
06.10 En liten joggingrunda
07.00 frukost på tangiakök.
08.00 Packa ihop tältet och avfärd
Min grupp seglade nu 1-kronor i ca 5 h
Lunch/fika
Fortsatte seglingen till målet i ca 3 h.
Upp med tältet

Dag 3
Var att vi bara skulle hem, men de var en lång tur.
Vi satt i vår 1-krona i nästan 12 h tills vi var tillbaka hemma igen. Vi fick lunch serverat av följebåtarna direkt i segelbåtarna.
Alla fick navigera själva och de förhörde oss om vad olika sjömärken heter och hur man läser dem och vad de betyder.

Vi avslutade lägret med att köra provet för förarbevis för att få komma tillbaka till nästa år.

Följ min blogg via:

Follow my blog with Bloglovin

Anledningen till att jag skriver denna bloggen är inte för att ni skall tycka synd om mig! Tanken är att ni skall få en förståelse för diabetes typ 1. Att man kan vara bättre förberedd, eller förstå vad vi faktiskt går igenom. Livet är inte en dans på rosor.

Min tanke med bloggen är att man skall kunna testa olika saker på den nivån som man själv kan känna att man klarar av. Inte tvinga sig till något.

Jag vill ge tips på hur jag har gjort för att göra saker en diabetiker ”kanske inte klarar av”, enligt samhället. Hoppas mina tips och tankar får er att testa mer än vad man tror att man kan.
Har massa restips, träningstips och kosttips som kommer, men jag kan inte skriva allt i ett inlägg.

Både jag och de runtomkring mig som är en del av min vardag anser att de inte ”märks” att jag har diabetes. För att jag vågar och de är de jag vill dela med mig av, inte att ni skall tycka synd om saker jag genomgått. Mer få en förståelse!

När jag fick diabetes, så fick även min klasskompis diabetes typ 1 ca 4 dagar efter mig. Vi låg på sjukhuset samtidigt och vi hade skolundervisning på sjukhuset ihop.

En dag i klassrummet, vi går i 4:e klass.

Han börjar att skaka, en klasskompis reagerar över att han skakar och blir lite rädd. Han faller till golvet och de ser ut som ett epileptiskt anfall. Läraren fick panik och blev mest rädd. Vi tog honom utanför klassrummet och hon tog med mig och fråga, vad gör vi?

Hon ringer 112.

10 år och skall ansvara för vad vi gör!?! Jag blir lite chockad och säger att de är nog bäst vi ringer min pappa.

Jag sa att man skall använda den orangea sprutan (Glucagonspruta = en spruta med sockerblandning i som man tar om en diabetiker har tuppat av och inte kan äta eller svälja själv vid lågt blodsocker). Hon tar fram hans spruta (som är röd) frågar hur mycket, jag är lite i chock och säger att jag brukar ta 5 enheter, hon tar inget blodsocker, hon bara tar sprutan och sticker den i benet. Som tur har han jeans på sig, så nålen viker sig och han får inte i sig något insulin, han har heller inga fler nålar på plats. Så jag ringer min pappa och ber han ta min röda spruta, pappa fattar direkt att de är Glucagonsprutan, medans jag tänker att de är min vanliga han skall ta med. Som tur har de nästan samma färg.

Pappa var hemma och var nere på skolan på 10 minuter, men ambulansen var snabb.
De kom 3 minuter efter att pappa var på plats. Så de tog med honom till sjukhuset.
Allt gick bra!

När de gäller diabetes så kan man verkligen leva som vem som helst, men när andra i ens närhet inte kan så kan de bli riktigt farligt!

Jag kan tycka att de skall vara ett krav att lärare utbildas tillsammans med läkare och föräldrar. För alla föräldrar kan inte alltid heller allt eller har inte accepterat att de kan bli så allvarliga situationer. Jag tror heller inte lärarna kan förstå vad som kan hända om man inte har diabetes i sin närhet. De är viktigt att man blir informerad när man arbetar/ansvarar för barn med diabetes.