Nya tider – Skilda världar – En helt vanlig dag

Jag måste få skryta lite om att jag har hållit mitt blodsocker mellan 3,5-10.2 i 5 dygn nu. De har aldrig hänt. Nu jävlar har jag kontroll!
Libre är de bästa som har hänt inom diabetes!

Exempel på dagen

07.30 Frukost – 2 st Knäckemackor (Falu Råg-rut) med ost, vatten och kaffe.

09.30 Mellanmål clementin + kaffe

11.30 Lunch bönpasta med kycklingsås

15.00 Mellanmål  – 2 st Knäckemackor (Falu Råg-rut) med ost, vatten och kaffe.

19.00 Middag Rotfrukter i ugnen och kycklingklubba

20.00 Lite Hägendaz glass

Dessutom dag 1, 1200 meter simning och dag 3 1200 meter simning.

IMG_1091

 

Andra allvarliga känningen

Följ min blogg via Bloglovin

Follow my blog with Bloglovin

Mamma, pappa, jag och en barndomskompis var ute med vår segelbåt. Jag var 11 år.

Vi åkte till en naturhamn och skulle bada. Jag och N badar för fullt. Upp och ner , ner och upp och mamma tycker att jag skall ta ett blodsocker, men jag tycker att jag har så kul så jag säger att jag mår bra, men känner att jag börjar att tappa energi. De går långsammare och långsammare att klättra upp för berget. Tillslut erkänner jag att jag måste äta.

Vi alla 4 sätter oss i båten. Jag får ett oskalat ägg av min pappa. I min värld så skalar jag detta ägget jätte fint, jag känner att mina fingrar skalar ägget, men i verkligheten så sitter jag och krossar ägget, totalt. Jag minns när pappa frågar vad jag sysslar med? Jag svara lugnt, jag skalar mitt ägg. Pappa säger ”skall du äta skalet med?”. Då inser jag att jag gör något fel, men min kropp uppfattar inte hur ägget ser ut, men mina föräldrar ger mig en banan och ett glas mjölk. Sedan ser jag hur mitt ägg ser ut…..

Jag såg de aldrig hända trots att de var i min hand. Min hjärna kommunicerade inte med min kropp. En otroligt obehaglig känsla.

De är viktigt att lyssna på sin kropp!

I efterhand inser pappa, hur tog hon sig upp på båten? tänk om de hade simmat längre ut och sjunkit som en sten….

Jag minns inte ens själv hur jag kom ombord på båten.

Skannad 55

Ridläger

Följ min blogg via Bloglovin

Follow my blog with Bloglovin

Min mamma och pappa skickade med mig på mitt första ridläger när jag var 9 år. Då hade jag bara haft diabetes i 3 månader. Hon som ägde gården och några mammaor var nog lite nervösa. Men min mamma sa, din pappa åker med på diabetesläger, då åker jag med på ridläger. Mamma älskar i och för sig också hästar, men mamma åkte med som ”mattant” hon hjälpte till att laga maten och se till att vi alla mådde bra, och kunde då dessutom göra en liten inverkan på vad för mat som kunde lagas, som var bra för alla (även diabetiker).

I min värld visade sig mina föräldrar sig aldrig oroliga, så klart de var de. De är föräldrar och de hade ett barn med diabetes och en dotter som inte var rädd för något. Så klart de var oroliga.

Men mot mig och min bror har de aldrig visat sig oroliga, när de gäller min sjukdom. De hjälpte mig att kolla blodsocker, stämma av om jag mådde bra, trots två ridpass och bassängbad där emellan på lägrerna. De har alltid sett min sjukdom som en del av mig och aldrig visat att de har varit ett problem. Därför har jag också vågat vilja åka på läger, utflykter och vågat testa, vad kan jag göra?