Hästtjej

Jag har alltid varit en hästtjej. Jag tror jag tjatade till mig att rida första gången när jag var 4 år, sedan blev de ridskolan på Björkö, Bulycke, Alleby och jag har faktiskt sett till att jag har ridit på alla de platser som jag har bott på där efter.

Men att rida och ha diabetes var inte alltid lätt. Man skulle äta lite extra för de är hård träning, jag hoppade högt och tränade hårt. Så de var hela tiden viktigt att ha blodsockermätaren nära. Mamma eller pappa satt alltid på läktaren om de skulle behövas.

Men att vara hästtjej är en sak, men jag var en galen hästtjej. Jag red bara hästar som knappt hade haft en ryttare på sig, eller skulle lära sig att hoppa, hade ingen lydnad, segrade konstant. De var de hästarna som jag red. Jag hade under denna tiden (12-19 år) insulinpump. Att hitta en som funkade och som hängde med mitt vilda liv med hästarna var inte det lättaste.

Jag minns än i dag när jag hade en insulinpump med en nål som man inte tog ut, man hade alltid en nål i sig och den stack rakt in i magen, ca 1,5 cm. Inte en sådan slang som vissa har. När du då ramlar av 3 gånger under en lektion och landar på nålen som ger stora blåmärken och smärta i magen. Då tappade man lusten helt av att ha diabetes.

Men när man väl hade hittat rätt nål och rätt pump så funkade de ganska bra tills en dag…

När jag hade en stor tävling. Jag skulle hoppa 120 cm med min favorithäst Jolie. Jag var spänd, hon var spänd. Vi kör första ronden och omhoppningen. Vi går vidare till nästa omgång, när de är två hinder kvar, så lossnar min insulinpump ifrån min byxkant. Den hänger och slår till en redan snabb häst, jag blir stressad över att hästen skall trampa på pumpen om den ramlar av. Jag stannar, för att fästa tillbaka pumpen på byxan som om de hade varit helt självklart..

Jag åkte ut, jag var så besviken på min jävla sjukdom! Att den kunde sabba så! Jag var sur en dag kanske, tills jag kom på: Jag går i 8an, jag kan sy mina egna pumpfodral så att jag kan anpassa mitt liv till de bättre.
Så jag sydde ett fodral som man kunde gömma på smalbenet, för då var de modernt med tjafs, men jag sydde också ett fodral som jag spände fast på låret när jag red. För jag kan inte ha den på höften eller i ett bh band, om jag ramlar bryter jag ju revbenen eller höfterna. Så något som kunde ta stryk med en pump på.
Ett lårfodral. Så var de problemet löst och jag anmälde mig till en ny hästtävling.

Jag tränade och tävlade även lite i fälttävlan. De är en sport som man blir helt slut av, man rider länge, man måste hålla koll. Man kör 3 deltävlingar som räknas ihop till en.

Jag var aldrig rädd för hästar, utmana mig, eller att utmana min diabetes. Jag vågar testa gränser. Annars vet man inte vad man kan klara av.

Författare: vagautmanadiabetes

Ida Kristoffersson heter jag och är född och uppvuxen på en Ö i Göteborgs Norra skärgård. Jag är 29 år och har bott lite överallt i världen, men sedan 2012 flyttade jag till Centrala Göteborg. I vår kreativa lägenhet med massa krimskrams bor min sambo A. Och vår kära katt Pantro, som så klart är svart och döpt efter ”Thunder Cats”. Idén till Våga Utmana Diabetes Jag har tänkt skriva en bok många gånger, men de blir aldrig av så då prövar jag på bloggvärlden. Jag har haft Diabetes typ 1 sedan jag var 9 år gamla, jag firade 20 år med min sjukdom 2017.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s