Ridläger

Följ min blogg via Bloglovin

Follow my blog with Bloglovin

Min mamma och pappa skickade med mig på mitt första ridläger när jag var 9 år. Då hade jag bara haft diabetes i 3 månader. Hon som ägde gården och några mammaor var nog lite nervösa. Men min mamma sa, din pappa åker med på diabetesläger, då åker jag med på ridläger. Mamma älskar i och för sig också hästar, men mamma åkte med som ”mattant” hon hjälpte till att laga maten och se till att vi alla mådde bra, och kunde då dessutom göra en liten inverkan på vad för mat som kunde lagas, som var bra för alla (även diabetiker).

I min värld visade sig mina föräldrar sig aldrig oroliga, så klart de var de. De är föräldrar och de hade ett barn med diabetes och en dotter som inte var rädd för något. Så klart de var oroliga.

Men mot mig och min bror har de aldrig visat sig oroliga, när de gäller min sjukdom. De hjälpte mig att kolla blodsocker, stämma av om jag mådde bra, trots två ridpass och bassängbad där emellan på lägrerna. De har alltid sett min sjukdom som en del av mig och aldrig visat att de har varit ett problem. Därför har jag också vågat vilja åka på läger, utflykter och vågat testa, vad kan jag göra?

9 år

10 år

11 år

Författare: vagautmanadiabetes

Ida Kristoffersson heter jag och är född och uppvuxen på en Ö i Göteborgs Norra skärgård. Jag är 29 år och har bott lite överallt i världen, men sedan 2012 flyttade jag till Centrala Göteborg. I vår kreativa lägenhet med massa krimskrams bor min sambo A. Och vår kära katt Pantro, som så klart är svart och döpt efter ”Thunder Cats”. Idén till Våga Utmana Diabetes Jag har tänkt skriva en bok många gånger, men de blir aldrig av så då prövar jag på bloggvärlden. Jag har haft Diabetes typ 1 sedan jag var 9 år gamla, jag firade 20 år med min sjukdom 2017. Visa alla inlägg av vagautmanadiabetes