Andra allvarliga känningen

Följ min blogg via Bloglovin

Follow my blog with Bloglovin

Mamma, pappa, jag och en barndomskompis var ute med vår segelbåt. Jag var 11 år.

Vi åkte till en naturhamn och skulle bada. Jag och N badar för fullt. Upp och ner , ner och upp och mamma tycker att jag skall ta ett blodsocker, men jag tycker att jag har så kul så jag säger att jag mår bra, men känner att jag börjar att tappa energi. De går långsammare och långsammare att klättra upp för berget. Tillslut erkänner jag att jag måste äta.

Vi alla 4 sätter oss i båten. Jag får ett oskalat ägg av min pappa. I min värld så skalar jag detta ägget jätte fint, jag känner att mina fingrar skalar ägget, men i verkligheten så sitter jag och krossar ägget, totalt. Jag minns när pappa frågar vad jag sysslar med? Jag svara lugnt, jag skalar mitt ägg. Pappa säger ”skall du äta skalet med?”. Då inser jag att jag gör något fel, men min kropp uppfattar inte hur ägget ser ut, men mina föräldrar ger mig en banan och ett glas mjölk. Sedan ser jag hur mitt ägg ser ut…..

Jag såg de aldrig hända trots att de var i min hand. Min hjärna kommunicerade inte med min kropp. En otroligt obehaglig känsla.

De är viktigt att lyssna på sin kropp!

I efterhand inser pappa, hur tog hon sig upp på båten? tänk om de hade simmat längre ut och sjunkit som en sten….

Jag minns inte ens själv hur jag kom ombord på båten.

Författare: vagautmanadiabetes

Ida Kristoffersson heter jag och är född och uppvuxen på en Ö i Göteborgs Norra skärgård. Jag är 29 år och har bott lite överallt i världen, men sedan 2012 flyttade jag till Centrala Göteborg. I vår kreativa lägenhet med massa krimskrams bor min sambo A. Och vår kära katt Pantro, som så klart är svart och döpt efter ”Thunder Cats”. Idén till Våga Utmana Diabetes Jag har tänkt skriva en bok många gånger, men de blir aldrig av så då prövar jag på bloggvärlden. Jag har haft Diabetes typ 1 sedan jag var 9 år gamla, jag firade 20 år med min sjukdom 2017. Visa alla inlägg av vagautmanadiabetes