När jag var på diabetesläger när jag var mindre 9-12 år. Så var de många diabetiker som tuppade av, som svimmade av att de var låga i sockret. Jag blev lika rädd och chockad varje gång de hände.
Jag frågade en läkare som jag verkligen såg upp till Ragnar Hanås, ”kommer jag också att svimma som dom andra barnen gör?”. De jag fick till svars är att om man inte har svimmat de första 6 åren med sin diabetes, så brukar man faktiskt inte svimma senare i livet heller.
De är inget som finns någon forskning på, men de har gjort att man vågade slappna av lite. Nu har jag faktiskt aldrig svimmat på 21 år med diabetes, men man skall aldrig ta det för givet. ”knock on wood”
Men något jag har insett är att om jag har varit ute och sprungit och märker att jag glömde dextrosol och jag börjar bli låg. Jag försöker bara ta mig hem, ibland enbart på 2,1 / 1,9 i blodsocker. Min kropp vet att den skall hem, ibland minns jag inte ens de 3 sista kilometrarna hem, utan min kropp har bara tagit mig hem. Kroppen kämpar och tar en hem för min envishet om överlevnad är så stark.
Diabetes är en kamp - Våga utmana den 