Följ min blogg via Bloglovin
När jag valde att flytta hem till Sverige igen efter att varit Au-pair i USA, så fick jag mersmak på att ut och resa i världen. När jag var 18 år så arbetade jag i butiken och på Landvetter för Apollo och älskade att ta hand om förvirrade gäster.
Så jag bestämde mig att gå Apollos reseledarskola i Gilleleje i Danmark. Efter 3 veckor var man utbildad efter långa kvällar, prov och redovisningar och fick vänner för livet.
Min första destination blev Cypern, Agia Napa. Där bodde jag i totalt 9 månader.
Ifrån Cypern finns de många roliga och galna historier, men de får bli en annan typ av blogg. 😉
När jag började på Cypern hade jag fortfarande insulinpump. Men i högsäsong när vi stod på flygplatsen och väntade in gästerna. Så kunde de vara upp till 45 ´C i skuggan där vi stod. En dag trodde jag att jag hade trampat i tuggummi, men de var min skosula som smalt mot asfalten. Då förstår ni hur varmt de var. Att då ha insulinpumpen på höften kändes som att insulinet ibland slutade att fungera innan ampullen var slut. Jag gick över till sprutor och därefter gick jag faktiskt inte tillbaka till insulinpump.
Men då löste jag det genom att jag hade en magväska med sprutor som jag lade i den busschaufförens kylskåp ombord på bussen som jag skulle åka med tillbaka till Agia Napa med. Dextrosol och blodsockermätare hade jag i en plastficka i min klippbord där jag även hade alla transfer listor.
De finns alltid en lösning så länge man är kreativ.
På Cypern arbetade jag mestadels med utflykter och tog med alla pensionärer upp i Troodosbergen. Man åkte kl 06.00 på morgonen och var tillbaka till 19.00 tiden på kvällen.
Jag var även sjukhusansvarig, man var väl påläst om alla reseregler, sjukförsäkringar etc. Men till Cypern 2009 så fick vi svininfluensan på plats. De är också ett kapitel för sig.
Jag klarade första säsongen som reseledare i Agia Napa! De var inte lätt! Men så sjukt kul och så mycket erfarenhet som man fick med sig. Dels att man vågade att åka och leva som man gör som reseledare, trots att man har diabetes.
Att man inte föll i mer skratt eller i mer gråt när gästerna klagade.
De är något med resenärer på charterresor, de blir som 3 år och kan inte ta hand om sig själva, måste alltid hålla en reseledare i handen och klaga, de är de man skall göra på sin semester! De finns även underbara glada och trevliga gäster, men tyvärr träffar man dem sällan för de är ju så nöjda!
Vilken resa, vilken erfarenhet! Så jag sökte mig vidare till en vinterdestination med mycket utflykter. Jag ville fortsätta som utflyktsguide.
Diabetes är en kamp - Våga utmana den 