Au-pair – 19 år

Följ min blogg via Bloglovin

Follow my blog with Bloglovin

Efter att ha skickat sin dotter på språkresa i 4 veckor när hon var 15 år. Så kändes nog detta äventyret mycket större. När jag var 19 år bestämde jag mig för att jag måste lära mig engelska. De är grunden till allt tycke jag där och då. Jag var slarvig med engelskan i skolan och tyckte inte att de var kul att lära sig då. Men nu var jag mer mogen att ta in ett nytt språk. Då blev min tanke att om jag åker som Au-pair så måste jag vara borta minst i 1 år, dessutom prata engelska hela dagarna, eftersom barnen inte kan svenska.

Hur långt skall man åka…? England var för nära och för lätt att kunna ge upp om de blev jobbigt och svårt. USA, de var långt bort och att åka hem var inte ett alternativ.

Jag hittade en toppen familj i staden Novato, ca 40 minuter norr om San Francisco. Alltså helt på andra sidan jorden! Perfekt tänkte jag. Barnen var då 5 och 10 år gamla. Så de kan vara hårda med grammatiken om jag talar fel var min tanke.

Nu skulle jag dessutom åka själv, utan en kompis.

Att packa diabetesgrejer:

För de första bad jag min läkare att skriva ut för 2 års tid, ifall jag ville stanna ytterligare ett år så var jag tvungen att ha medicin och läkemedel till 2 års förbrukning.

Jag hade då insulinpump och fick ha för 2 års tid till pumpen, men också till 2 års tid till vanliga sprutor, ifall insulinpumpen gick sönder.

Så mycket grejer som skulle ned i min väska, ja de tog upp en hel ryggsäck på 65 liter. Så jag fick packa en till väska med mina kläder och skor. Vi informerade värdfamiljen som jag skulle bo hos om att jag har diabetes, att de var medvetna om det. De kände till sjukdomen väl, för någon kusin till dem hade diabetes. Så de kändes skönt och att de kände sig trygga med att jag har sjukdomen.

Sedan var de allt till blodsockermätaren, stickor, nålar och extra batterier och en extra blodsockermätare ifall den andra skulle gå sönder. Dextrosol för 1 år.  Kissestickor för ketoner. Ja, när denna väska var packad så trodde jag att jag flyttade för alltid.

Men just ja, insulinet får inte checkas in, då kan de frysa, så allt detta skulle ned i mitt handbagage + ett intyg ifrån läkaren att jag har diabetes och får lov att resa med denna mängden insulin i handbagaget.

När jag skulle resa till USA, skulle jag även mellanlanda i Tyskland först. Där blir jag stoppad för att jag har vätska/insulin för 2 års tid i 4 plastpåsar i mitt handbagage. De tog in mig i ett eget rum där jag fick spruta insulin ifrån 6 olika sprutor/ampuller på min tunga. För om de hade varit sprängmedel hade min tunga fräts sönder.

19 år och livrädd.

Men de klarade jag av och kom till USA.

Där fick vi först en 4 dagars kurs i hur man tar hand om barn, HRL och massa annat i New York. Sedan bar de av till Familjen i San Francisco.

Min fösta tid i USA var rena helvetet. Den yngsta accepterade mig, men den äldre ville bara att den gamla Au-paren skulle komma tillbaka. De pågick i kanske 2 månader. Under denna tiden så längtade jag hem fruktansvärt mycket. Jag gråter sällan, men ringde någon gång hem och grät till mamma att jag ville hem. Men tuff var man. Man bet ihop. Gick upp 12 kg på 2 månader, inte så läckert, men men. De ingår väl när an flyttar till USA. Men, mina barn började att verkligen tycka om mig efter 2 månader. Vi hade världens bästa tid tillsammans. Jag har god kontakt med dem än idag.! Världens mest lärorikaste barn. De lärde mig sjukt bra engelska, de gjorde egna läxor till mig och de var helt underbara. Världens bästa tid hade jag hos familjen!

Jag gick även på Collage under tiden jag var i USA och fick vänner ifrån hela världen. Brasilien, Argentina, Chile, Colombia, Polen, Tjeckien, Finland, USA, Mexico och Sverige. Många av dem har jag fortfarande kontakt med och som jag har hälsat på i efterhand.

Min diabetes funkade väl. Jag hade lite högre Hba1C när jag kom hem ifrån USA. Ifrån 6,1 till 7,5, men de reglerade jag snabbt när jag kom hem igen.

En händelse som jag minns mycket väl i USA gällande diabetes var att jag hade en lekdag med mina barn hos en annan Au-pair. Min nål som jag hade i magen på pumpen slutade fungera. Vi var ca 4 h ifrån mitt hem, men hade redan börjat må dåligt av för mycket ketoner i blodet och behövde insulin nu. Men insåg att jag är i USA och här kan man nog få tag på de mesta på apoteket. Så jag gick till ett apotek och bad om att få köpa engångssprutor, så kunde jag bara dra upp insulinet ur insulinpumpen så att jag kunde få insulin direkt. Jag hade inget långtidsverkande, men kunde hålla mig i bra blodsockervärde till vi kom tillbaka hem igen.

Något jag märkte var också att portionerna är 3 gånger så stor i USA än i Sverige, därför snabb viktökning. Men också att de har mycket vitt bröd, snabba kolhydrater i allt. Väldigt mycket kemisk mat.

Jag bakade eget bröd, åkte till IKEA ibland när jag inte orkade baka, men jag lärde också barnen hur man bakar. I USA köper man färdiga blandningar och tillsätter olja och ägg. De hade aldrig bakat innan med dlmått ifrån grunden.

Gällande läkare på plats. Innan jag åkte kollade jag upp vart närmsta diabetesmottagning låg där jag skulle bo, ca 15 minuter med bil till San Rafael. Dit tänkte jag att jag kan gå om de blir allvarligt, men kände inget behov av en läkare eller sjuksköterska under ett års tid. Jag träffade alla berörda innan jag åkte och precis när jag kom hem igen.

Vi åkte dessutom 5 Au-pairs ifrån USA, Argentina, Finland och Sverige på Spring Break i Mexico. De är en egen historia, men där överlevde vi i 5 nätter i Cabo San Lucas.

Mina föräldrar, de såg coollugna ut när jag skulle åka.

Innerst inne var de nog dessutom exalterade över att jag skulle få pröva att få åka iväg själv och lösa min sjukdom själv, våga utmana mig fast på mycket längre avstånd!

De kom även och hälsade på efter 7 månader.

1929842_16388955971_8467_n