Till föräldrar

Jag har arbetat extra i skolor och hör ifrån många hur föräldrar behandlar sina barn med diabetes. De är väldigt olika, är det för hur de är som personer eller är de att de kommer ut sådan olik kunskap till olika föräldrar beroende på vart man bor i Sverige?

Något som jag tycker är väldigt viktigt som förälder är att låta ditt barn med diabetes bli behandlad som vilket barn som helst.

Ex detta med godis är en stor fråga. Men ställ den så här istället. Hur mycket godis skall ett barn utan diabetes äta? Ja inget barn eller vuxen skall äta godis överhuvudlaget, men de finns något som heter att unna sig och de kan även vi med diabetes får göra. Men att man kontrollerar det.

Jag var 9 år första gången jag var på diabetesläger och vi gjorde olika godistester och glasstester för att se hur man tar blodsocker och insulinet för att man faktiskt skall kunna få äta en daimstrut eller en pigelin, precis den glassen som man känner för och inge äcklig light glass.

Så länge man har det under kontroll och att man vågar släppa på gränserna så mår barnen bättre. Vi hade lördagsgodis när vi var små. Jag och min bror, vi fick lika mycket, men jag fick också en spruta insulin för att äta det.

Inga konstigheter. Men de var inga stora mängder, de var en lagom mängd för att känna att man fick unna sig något gott på lördag.

Detta gäller även när de blir tonåringar och vuxna. Vågar man låta barnen testa själva, så vågar man göra så mycket mer både som barn och vuxen.

Mina föräldrar fanns alltid till för att fråga, de var ett enormt stöd och även vänner frågade ibland om hur de funkade. De berättade mer än gärna om sjukdomen. För att man inte skall vara rädd för den, för att man skall förstå den.

Stoppar föräldrarna än att göra vissa saker för att man har diabetes, då kommer du alltid att stoppas, även när du växer upp.

Men låter man barnen ta kontroll över sin egen sjukdom så blir de roligare att komma överens med sin diabetes. Man kan mer se den som en hemlig kompis istället för sin största ovän.

Föräldrar – Våga låta barnen ta kontroll över sin egen sjukdom. Gör den inte till en fiende.

Författare: vagautmanadiabetes

Ida Kristoffersson heter jag och är född och uppvuxen på en Ö i Göteborgs Norra skärgård. Jag är 29 år och har bott lite överallt i världen, men sedan 2012 flyttade jag till Centrala Göteborg. I vår kreativa lägenhet med massa krimskrams bor min sambo A. Och vår kära katt Pantro, som så klart är svart och döpt efter ”Thunder Cats”. Idén till Våga Utmana Diabetes Jag har tänkt skriva en bok många gånger, men de blir aldrig av så då prövar jag på bloggvärlden. Jag har haft Diabetes typ 1 sedan jag var 9 år gamla, jag firade 20 år med min sjukdom 2017. Visa alla inlägg av vagautmanadiabetes