Hba1c under v.20-40 skall vara under 40, jag har 38. Så de är en seger i sig. Jag kallar de ett diplom för att man kämpar!
Maten
Alla järnvärden är bra, urin, blodtryck allt som de tar ser bra ut. Trots att min kost kanske inte är den jag brukar äta och sträva efter. Jag har fuskat lite under graviditeten. Inte att jag får äta för två, men tänker syns de om jag tar en muffins till efterrätt, bebisen behöver nog lite energi! 😉 Eller bytt ut mina torra knäckebröd till frukost till ett lite godare bröd.
Jag är väldigt glad att mitt illamåendet är över. Man har aptit på ett helt annat sätt och är sugen på mat helt plötsligt. Dock får de ju inte plats lika mycket som förut i magen, de ligger en liten knorr i vägen! Så jag förstår vad ”instruktions böckerna” menar när man är gravid ät gärna var 3:e timma. Ja för man får ju inte i sig allt de man önskar äta på en måltid, man får helt enkelt dela upp lunchen i två tillfällen! 😉
Massa mer energi, mer positiv och mer lycklig när de gäller att planera maten nu.
När jag mådde illa var jag nästan bara sugen på sallad och vinägrett, de är ju nyttigt, men rätt närings fattigt om man vill ha lite energi så var väl inte det de bästa.
Nu kombinerar jag mer i min mat så man får en mer allsidig kost, men jag äter också det som jag har lust med, jag äter inget som jag inte tycker om. Varför skall man göra det.?!
V. 20 Började jag att känna sparkar en fantastisk känsla. Alla säger att de kan kännas lite diffust om vad det är, men för mig var det jätte tydliga sparkar och ingen konstig känsla. De gör att man dels förstår att de är en person i magen. Jag pratar med honom varje gång han sparkar, de är så mysigt. Man lär känna denna lilla krabat i magen. Vi har till och med sett när han sparkar så hårt att de syns på utsidan magen, i v.23. Så häftigt. Han är där och har det bra.
Dygnsrytmen; de sägs att dygnsrytmen på bebisen i magen är den samma när han kommer ut, man kan ju hoppas. Han har redan skapat sig ett schema. Han sparkar mestadels när jag är stillasittandes eller ligger ned i sängen. Men han har en rutin likväl som mamma har.
Mellan 09.00-11.00 så kör han ett rejs, 15.00-16.00, 18.00-20.00 kör han ett träningspass och mellan 22.00-01.00 då är han som mest aktiv. De är en dygnsrytm jag kan leva med. Vi får se när han kommer ut.
V. 21 bytte jag långtidsverkande insulin ifrån Lantus till Toujeo, så nu tar jag 25 enheter på morgonen och inget på kvällen. Gillar nog faktiskt denna bättre. Dels att jag kan minska en spruta/dag är alltid något. När man i övrigt tar ca 9-11 sprutor/dag inkl alla mellanmål. Den passar mig bättre. Jag har fortfarande kvar Fiasp som är snabbverkande. Jag tycker den är bättre än humalog, den är snabbare och kan då ta dosen lite senare, den har varit toppen framförallt när man mått illa och inte riktigt vet vad man får i sig allt och har fått ta sprutan lite efter maten. Så blir inte höjningen på blodsockret lika tydlig.
V. 22 Ny blodsockermätare Dexcom, min diabetessköterska U. tyckte jag skulle byta till denna istället. För att man kan ställa in larm på den, vi ställde in den på att larma under 4,6 och över 8,0. Så att jag hinner minska mina låga värden och mina höga värden.
När jag satte in den första dagen; Det var en tisdag runt lunch, sedan skulle jag köra till Sundsvall. Jag satt i bilen och hade det bra, sjung till goa Schlager hits. Så börjar de tjuta/larma, flera gånger, men inget hände på panelen på bilen, så jag svängde av vid en bensinmack och trodde de var fel på bilen, men fick tänka efter och inser att det är jag som larmar för lågt blodsocker. Så de kan bli. Men skönt att man fattade rätt snabbt att de var jag själv som larma.
Men är jätte nöjd med denna, de är skönt att hinna fånga höjningen innan 10.0 och inte hinna bli låg, nu händer de ändå, men man är snabbare på att fånga värdena.
U. vilken fantastisk person, förstående till tusen. Henne vill man behålla för all framtid som diabetessköterska. Fullt förstående för värdena, självklart får man förklara sig om olika höga världen varför de blev så, men man känner sig inte alls lika ifrågasatt och skyldig när man pratar med U. Önskar de fanns fler av henne.
V. 22 nu har jag även mött samma barnmorska för tredje gången, jag gillar henne mer och mer. Hon börjar känna igen mig, skoja och faktiskt vara lite mer human. Man känner mer och mer trygghet hos henne. Man fick en närmare och en mer personlig kontakt med henne nu. Hon är väldigt rolig faktiskt!
Både U. Diabetessköterska och U. Barnmorskan är toppen, synd bara att det tog 15 veckor innan man kände så.
V. 23 Jag började få sammandragningar, trodde jag, de var spänt och hårt över magen, de kändes som om jag skulle explodera om jag satte en spruta i magen. Men barnmorskan sa att de inte är sammandragningar, mer att livmodern förbereder sig och spänner sig och släpper. Trodde de var sammandragningar, men de kallades något annat. Men här på nedan länk kan man läsa om sammandragningar.
Men de känns som om min livmoder sitter väldigt högt upp, ibland känns det som om ungen hänger i mina revben och dinglar. De är kompakt och trångt fram mot kvällen. Magen är som en stenhård klump.
V. 24 skulle jag utvärdera denna Dexcom G5 för U, min diabetessköterska. Natten till att jag skulle träffa henne skrek jag och skällde ut henne på natten om att detta är en värdelös uppfinning, jag bara larmar hela tiden, jag får aldrig sova!! Om jag hade spelat in detta och spelat upp för henne så hade hon skrattat, jag berättade för henne och hon bara skrattade. Killen undrade vem de var jag skällde ut under natten.
Men sanningen är att jag tycker att jag inte får särskilt mycket sömn. Dels kissar man varannan timme, minst. Sedan larmar man på redan 4,6 i blodsocker och måste äta. Har aldrig ätit så mycket på natten som jag gör nu, men samtidigt hinner jag som lägst komma till 3,6 för att den larmar, så den gör sitt jobb.
Men känner mig jämt trött och inte utvilad pga av larmet, vi ändrade larmen till 4,3 och 7,6. För ifrån v.24 kan kroppen hantera låga blodsocker bättre än innan pga av hormonerna. Så då kunde vi sänka den till 4,3, men fick även sänka till 7,6 istället för 8.00, men då hinner jag verkligen ta de höga kurvorna i tid.
Det är också därför mitt Hba1C ligger på 38 och inte högre.
V. 24 var jag även hos barnmorskan, då hon påpekade att min livmoder sitter väldigt högt upp, som jag misstänkte. Hon undersökte och tryckte och tyckte de var något längst upp. Hon såg lite fundersam ut och ville göra ett ultraljud för att se vad det är som är där uppe och om det faktiskt är livmodern som ligger så högt upp. Hon sa att det de kan vara är en muskelknuta eller en cysta, men vi kollar innan vi drar några slutsatser. Då vi skojade om att de kan vara en tvilling som vi missat. När vi kikar på ultraljudet ser vi att den lille mår så bra så, vi såg en hand, en stor näsa, vi kikade på allt, men när vi skulle kika på vad som låg längre upp så tittar jag på barnmorskan och både jag och hon blev lite i chock och trodde de var en till liten bebis som vi missat på tidigare ultraljud. Om man bara tittade på barnmorskans reaktion blev jag helt kallsvettig och lite i chock, men hon sa inte så mycket, rörde runt på honom och såg till att han flyttade runt och kollade under och bakom. Vi såg bara den lille knodden ur en annan vinkel men väldigt tydligt. Vi letade och letade och de finns bara en bebis i magen. Om de hade varit två hade vi självklart älskat dem båda, men man blev lite i chock. Men de vi kunde se är att min livmoder ligger extremt högt upp, nästan lite under revbenen, så de kommer att trycka på ordentligt på organen och på revbenen. Jag har redan svårt att sitta på en stol, de kommer bara att bli värre..
De som vi kände som kunde vara något, var extra mycket fostervatten, inte förmycket, men lite mer än vad man behöver som trycker på upp mot revbenen. Ingen tvilling som hänger där i revbenen som en liten apa i en lian. Men Barnmorskan sa att hon trodde hon såg en till också, såg du min reaktion frågade hon?! Vi bara skrattade lite halv nervöst.
V. 24 Jag har världens bästa partner, jag känner inte mina låga blodsocker så bra längre som jag gjorde förr, eller så förlitar jag mig mer på larmet… Han vaknar innan mig och kollade mätaren och säger, du är låg mitt hjärta, här är en banan, ät den. Då älskar man honom bar ännu mer! Han har så bra koll på mig!
Mitt arbete
V. 20-23 körde jag en roadshow med jobbet. Vi hade 5 olika städer att stanna vid under 3 veckors tid. De skulle riggas upp och ned på alla ställena och se till att allt flöt på. Som gravid och med diabetes var detta en enorm utmaning. Dels att under event jobbar man mycket, springer mycket, långa dagar, inte mat på planerade tider alltid och kanske inte alltid den bästa maten. Men jag tyckte att jag gjorde detta grymt bra. Jag anställde personal på varje stopp som fick bära tungt och rodda när jag pekade. Jag hade alltid en kollega med som löste många puckar själv. Maten, jag hade en ryggsäck som egentligen är min data väska, men den var mer fylld än vanligt med snax, proteinbars, frukt, dextrosol, smoothies, juice allt som kan tänkas behöva för en gravid, men också för en som har diabetes. Allt löpte på bra, jag satt när jag behövde sitta, jag pekade när jag behövde instruera. Jag bar inte särskilt mycket och jobbet blev så himla bra utfört! Även kunden var fantastisk och respektfull för at jag var gravid. De bar mycket själva. Bra extra personal och super bra kollegor! De är en fördel att man har en chef som är kvinna och har själv barn. Hon har sådan bra förståelse när man arbetar och är gravid. De är inte alla chefer som har! Eloge till henne! Alla borde vara som henne.
Träning; skulle ut och gå med min partner på helgen, i V.21+5 och jag är inte så stor, men lungorna känns som små ärtor, så när vi var ute på tur i skogen så fick han putta upp mig för backarna. Så de kändes lite segt. Testade även en Power Walk med en kompis som inte är gravid, de var alldeles för jobbigt. Tungt och de gjorde ont i magen, man kan inte hålla den takten man önskar. Så jag skall nog hålla mig till simning.
V. 25; Ja träning har väl inte varit mitt fokus direkt under graviditeten. Jag älskar och träna i vanliga fall. Men jag har inte orkat, när jag slutar kl 16.30 vill jag bara hem och lägga mig på soffan. Men jag anmälde mig till något som heter Magplasket. 30 minuter vattengympa för gravida, 30 minuter avslappning och sedan går man igenom olika funderingar inför förlossning, amning, barnet etc. De var rätt tungt, man kör 1 dag / vecka i 8 veckor. Jag fick träningsvärk dagen efter jag gjort det. De var tufft, men helt perfekt. För en gångs skulle fick man känna sig lite lätt och rörlig. Jag skall försöka att simma 1 dag i veckan också. Så har jag dessa två aktiviteterna att se fram emot och att jag får behålla lite muskler inför förlossningen.
Men orkar jag inte tänker jag inte träna, är man trött så är man trött och låt de vara så! Man är ju trött av en anledning, man skapar en person inom sig och man bär på den också.
Diabetes är en kamp - Våga utmana den 