Författare: vagautmanadiabetes

Jag har arbetat extra i skolor och hör ifrån många hur föräldrar behandlar sina barn med diabetes. De är väldigt olika, är det för hur de är som personer eller är de att de kommer ut sådan olik kunskap till olika föräldrar beroende på vart man bor i Sverige?

Något som jag tycker är väldigt viktigt som förälder är att låta ditt barn med diabetes bli behandlad som vilket barn som helst.

Ex detta med godis är en stor fråga. Men ställ den så här istället. Hur mycket godis skall ett barn utan diabetes äta? Ja inget barn eller vuxen skall äta godis överhuvudlaget, men de finns något som heter att unna sig och de kan även vi med diabetes får göra. Men att man kontrollerar det.

Jag var 9 år första gången jag var på diabetesläger och vi gjorde olika godistester och glasstester för att se hur man tar blodsocker och insulinet för att man faktiskt skall kunna få äta en daimstrut eller en pigelin, precis den glassen som man känner för och inge äcklig light glass.

Så länge man har det under kontroll och att man vågar släppa på gränserna så mår barnen bättre. Vi hade lördagsgodis när vi var små. Jag och min bror, vi fick lika mycket, men jag fick också en spruta insulin för att äta det.

Inga konstigheter. Men de var inga stora mängder, de var en lagom mängd för att känna att man fick unna sig något gott på lördag.

Detta gäller även när de blir tonåringar och vuxna. Vågar man låta barnen testa själva, så vågar man göra så mycket mer både som barn och vuxen.

Mina föräldrar fanns alltid till för att fråga, de var ett enormt stöd och även vänner frågade ibland om hur de funkade. De berättade mer än gärna om sjukdomen. För att man inte skall vara rädd för den, för att man skall förstå den.

Stoppar föräldrarna än att göra vissa saker för att man har diabetes, då kommer du alltid att stoppas, även när du växer upp.

Men låter man barnen ta kontroll över sin egen sjukdom så blir de roligare att komma överens med sin diabetes. Man kan mer se den som en hemlig kompis istället för sin största ovän.

Föräldrar – Våga låta barnen ta kontroll över sin egen sjukdom. Gör den inte till en fiende.

När jag kom hem så tror jag att jag nästan sov i 4 dygn, jag var helt slut. Men efter Kuba så valde jag att bli kvar i Sverige. Jag hade ganska dåligt Hba1c 7,5, jag ville få ordning på träning och kost igen. Jag sökte en Eventutbildning så att jag hade något att se fram emot till hösten. För att faktiskt bli kvar i Sverige.

Jag ordnade med en lägenhet och bestämde mig för att Göteborg blev min nya destination, med fokus på bättre Hba1c, träning och kost.

Jag fick väl lite panik efter 1 vecka hemma och åkte först ned en vecka till Paris och hälsade på en kompis och sedan en vecka till Kroatien, men nu var de andra som passade upp mig och jag gjorde inget för någon annan! Så jag hade tagit rätt beslut att åka hem.

Min vinterdestination ville jag ha i lugn och ro, sökte en Resort Supervicer ställning i Havanna. Ensam ansvarig för Havanna men inte över hela destinationen, men fick istället erbjudandet Destination Manager på Kuba.

Svårt, tungt, men åter igen spännande!
Jag tackade ja!

Här fanns de ingen backup om mitt insulin skulle ta slut, eller nålar skulle ta slut, hit kunde man inte skicka paket, dock hade man säkert kunnat träffa en läkare och få det på recept, men detta är ett land i sin egna värld. Så hit fick jag ha allt packat och klart och nöja mig med det jag hade.

8-9 månader skulle jag bli här. Reste dit i slutet på september och hem i slutet på mars.

Här funkade allt bra, men som i många andra länder när man är på stranden måste man ha en liten kylbag för insulinet, annars blir de helt förstört.

Kuba är en Isolerad destination, därför var den ganska svårjobbad. Att skicka rapporter hem gick inte alltid som man tänkt sig, ibland fungerade inte internet på 4 dagar. Man kunde inte gå in på Facebook eller Outlook.  Många sidor var låsta. Om bussarna inte dök upp till en utflykt såg de inte det som deras problem, då sket de ibland att ens hämta våra gäster och man fick boka om dem till dagen efter.

Det var en Dröm destination på alla sätt.  Folket, kulturen, dansen, romen, stränderna, språket Allt, man levde som i en egen bubbla.

De blev mycket salsa, bachata, kizomba hela nätterna långa. Jag njöt av livet där, men jag var också helt slut när jag åkte hem.

Maten vi levde på var ris, böner och kyckling mestadels, linser fick vi tag på ibland.

Hade alltid tabasco och salt i handväskan för de är inte så mycket smaker på Kuba.

De får också speciella leveranser. När mitt diskmedel var slut skulle jag gå och köpa nytt, men då kommer de in om 3 månader nästa gång, men de hade fått en leverans av Snickers och Pringles, så då bestod hela affären av det istället. Så intressant, när de fick en leverans fick de enorma leveranser och inget annat.

Kryddor kunde du inte köpa i affärerna, de åkte jag ut på lokala marknader och köpte, även linser och kött köpte vi där.

Vi gick även till en butik som kubaner hämtade mat med sina ransoneringsböcker i. Där lyckades vi byta till oss lite ägg och bröd ibland. Sedan köpte vi mat på svarta marknaden ibland. För som turist på Kuba har du svårt att få tag i de lokala matvarorna eftersom de köper med ransoneringsböcker. Att handla med den lokala valutan var heller inte helt uppskattat alltid. Jag införskaffade en liten spis så man kunde laga mat på hotellrummet. Jag köpte även en enorm gryta så min kost blev mestadels linsgryta hela säsongen om man inte åt ute på restaurang eller hemma hos någon på ”Paladares”. De betyder smaklökar på Portugisiska, då åt man hemma hos en Kuban, men de gick till som på en restaurang, men de var då i deras vardagsrum med 1-3 bord. Fantastiskt gott och en underbar upplevelse. För man var verkligen hemma hos dem och åt. Ibland satt de med ned.