Författare: vagautmanadiabetes

Men först åkte jag till Turkiet, Çeşme för att vara lärare på Apollos guideskola. Där var vi i 3 veckor för att lära upp nya guider som skulle ut i världen på nya äventyr.

När jag reste till Çeşme så kom inte mitt bagage. Jag fick själv göra en lost luggage rapport som man så många gånger gjort med gäster. Men i min väska låg ju allt för 3 veckors användning för diabetesen. Jag hade en del i handbagaget, men tänkte ”det händer ju inte mig”. Jo då, de är precis vad som hände. Jag kontaktade ett lokalt apotek om jag kunde ta ut nålar etc om de blev kris, de fick jag inte göra. Så jag ringde min mamma om att hon fick göra i ordning ett paket som skulle skickas ned med nålar, sprutor etc till mig om mitt bagage inte dök upp. Efter 4 dagar kom bagaget. Men efter det så lägger jag nästan inget i stora bagaget igen.

Efter Guideskolan åkte jag ned till Kroatien som Personalchef.

Här hade jag en av mina bästa destinationer. Nöjda gäster, nöjda guider en destination som bara flöt på mer eller mindre! Fantastiska kollegor, underbar natur och god mat.

Inga incidenter, diabetesen flöt på, jag tränade 2-3 dagar i veckan, åt god mat och hade bra blodsocker.

Kroatien är även ett resmål som jag åkt tillbaka till 2 ggr efter, det är så värt ett besök.

Sedan blev jag förflyttad till Rhodos, 6 veckor som personalchef på Rhodos.

En ö, en destination som har många fina sidor, men de övertalade inte min åsikt om att detta var en ren skit destination. Jag kom dit för att ordna upp teamet. 12 guider, 10 hade sagt upp sig och var påväg hem, 10 nya guider var påväg ner till destinationen. Som jag skulle utbilda på plats, de hade inte fått någon 3 veckors utbildning som alla andra, de hade fått en snabb kurs i Stockholm på 3 dagar.

Ett team i kris, en destination i kris. Men med guidernas vilja att kämpa, med min extremt positiva inställning till arbetet så blev vi världens bästa team på 6 veckor. Alla sökte ut till destination till vintern. Tror de själva fick sig en aha upplevelse efter detta.

Destinationen är svår i sig, service telefonen ringer dygnet runt, man sover aldrig som serviceguide, de är slagsmål, droger, misshandel, klagomål, utskällningar. Fasen vad mycket skit dessa underbara guiderna fick ta. Men jävlar vad vi satte destinationen på plats och en del gäster. När vårt team lämnade för att åka ut till vintern lämnade vi alla den med stolthet och raka i ryggen. Tror aldrig Rhodos har fungerat så bra! 🙂

Jag är en idag imponerad på mitt arbete på plats. Att de ens gick att rädda.

Följ min blogg via Bloglovin

Follow my blog with Bloglovin

Peru, nu var det dags för det lite större äventyret. Nu skulle jag till att utmana min diabetes.

Jag skulle gå Inkaleden i 4 dygn och sova i tält. Totalt en sträcka på 45 kilometer och den högsta punkten man passerar är 4 198 m.ö.h. Dead Woman’s Pass. För att sedan nå Machu Picchu, ett av världens sju underverk.

Denna tuffa tre-dagars vandring är svårslagen när det gäller vacker natur och bländande vyer. Detta är också en levande led där man kommer i kontakt med Quechuabefolkningen i Anderna på vägen dit. Vi vandrade genom Heliga Dalen med utsikt över snötäckta Cordillera.

Vi passerade ytterligare två bergspass. Det första är Runquraqay på 3 950möh. Vi passerade förbi unika inkakonstruktioner. Den högsta punkten i denna passage är 3 700 möh. Vi gick till ruinerna Phuyupatamarca, ”Staden ovan molnen” vid 3 650möh.

Man sover i tält i 3 nätter, de man inte får glömma är att på dagen är det ca 35 C varmt och tropiskt fuktighet i luften och på nätterna är det ca 3 minusgrader, så packningen är svår, men man får dock  bara ha 6 kg / person med sig. För annars blir det för tungt för Inkaleden och man får max vara 15 personer på samma plats när man går på leden.

Vår grupp bestod av 1 canadensare, 6 britter, 5 australiensare, 2 ledare och jag. Jag delade tält med en tjej ifrån Australien.

Vi hade ett peruanskt matlagnings team, så vi lagade aldrig maten själva, men fick delta, men vi åt i mängder för att gå så högt och lågt hela dagen tar på energin. Detta var tungt, delar av degen såg man inte ens varandra, vi hade en ledare längst fram och en längst bak, men emellan oss kunde avstånden vara mellan 10 meter- 1 km, man gick i sin takt helt enkelt.

Sista dagen börjar vandringen extra tidigt för att vi ska hinna nå Solporten innan solen går upp. Vi gick upp runt 03:30 och tog oss till checkpoint. Vi fick uppleva den magiska utsikten över Machu Picchu. På eftermiddagen tar man tåget tillbaka till Cuzco.

De sista trappstegen till solporten, de var nog inte längre än 1 km, men när trappstegen är ca 75 cm höga och man får dra sig upp med trädlianer som hänger på sidorna, då är de tungt att ta sig upp.

Vilket äventyr

Dock får jag säga att de byar man går förbi på vägen till Machu Picchu är nästan vackrare och häftigare att se än självaste Machu Picchu.

Detta var väldigt tufft, jag förbrukade nästan 8 paket dextrosol på mindre än 4 dygn, behövde inte alls ta så mycket insulin för de var mest proteinrik mat, mer än kolhydrater när vi fick maten. Mycket potatis fick vi som mellanmål. Jag hade en energidryck som jag delade upp på tre vattenflaskor, så alltid när jag drack vatten fick jag även lite extra energi och socker.

Vill man så kan man. Jag informerade väl tjejen som jag sov med, vad som kan hända och ske, men på ett bra sätt så hon inte blev rädd, men också alla andra i teamet var informerade, en tjej ifrån England hade en bror som hade diabetes så hon visste var de innebar.

På nätterna gick jag ned extremt mycket, så jag tog aldrig insulin till middagen eller nattinsulin. Jag minskade även ifrån 14 enheter lantus till 6 enheter lantus på dagen.

Jag åkte även forsränning i Cuzco i 4 h med ett gäng brasilianare. Där valde jag att ha 15 i blodsocker när vi började för de var tungt och kämpigt och ingen möjlighet att äta socker när vi körde. De var först efter vi fick lunch. Jag hade 4,3 när vi skulle äta lunch så de var ett smart drag.

När jag gör sådana ansträngande aktiviteter, så minkar jag på morgoninsulinet eller natt insulinet beroende när på dygnet som jag gör aktiviteten. ifrån 12-8 enheter lantus brukar jag minska till. Men även måltidsdoserna om jag skall vara aktiv en längre stund.

San Francisco, dit åkte jag för att hälsa på min värdfamilj som jag bodde hos 2007-2008. De var kul att se hur barnen hade vuxit.

Så var det dags att åka hem igen. Där jag valde att fortsätt att arbeta för Apollo utomlands.

Dessa två olika kylskåp brukar jag använda mig av. Den tunna är den första ifrån ”FRIO”. Den kan du ta med på semester lätt och smidigt, när du är på plats så lägger du den i blöt och de är då kylklamparna börjar fungera. Så håller de i ca 2-4 dagar, beroende på värmen och behöver inte hållas i något kylskåp. Den andra måste gelén läggas i kylskåp för att fungera.

Den 4/8 skall jag göra mig mitt livs första Triathlon.

400 meter simning, 4 mil cykling och 8 km löpning. Min träning dit har varit att fokusera på de olika sporterna separat, men lite längre än vad man skall göra. Så jag har tränat 1200 meter simning, 4 mil cykling och 1 mil löpning när jag tränar, men inget tillsammans.

Så detta blir en stor utmaning på lördag.

Denna sommaren har varit så varm dessutom så man har inte orkat gå till gymmet eller träna ute inför. Jag har inget krav på någon tid, bara att jag kommer igenom.

Så får vi se vad blodsockret säger.

Jag återkommer med utvärdering!

Resultat

Jag tog 8 enheter lantus istället för 12 enheter på morgonen, men även senare på kvällen efter loppet.

Jag låg under förmiddagen på 8,5 ca hela dagen. Åt lunch ca 12.30, för att vara redo vid start kl 14.00. Lunchen innehöll två smörgåsar + en yoggie.
Frukosten var yogurt och musli + 2 smörgåsar, Pågen och vatten med resorb.

När jag startar sådana lopp vill jag alltid ligga på 12.5 i blodsocker, för man gör av med massa energi.

Efter simningen hade jag lite mjölksyra i benen, för de var en hysteri att simma, alla simmade på varandra. Sedan på med cykelkläder och iväg. Cyklade 3 mil på ca 1 h 30 min, de var sjukt varmt. Stannade och tog blodsocker var 15 minut. Låg på mellan 8,2 till 11,1.

Sedan var de dags för löpningen, byta om och starta på nytt. Jag började med kramp i båda låren efter 1 km. Men hade mina salta lakritsar som jag åt och drack vatten och såg bara till att krampen skulle bort. Den försvann så fort jag sprang, så gå var inte ett alternativ.

Joggade igenom hela loppet och var i mål på 2 h och 42 minuter.

Jag var så nöjd och glad.

Detta var ett perfekt lopp att testa vad man kan göra med sin diabetes. Inget blodigt allvar, bara se till att allt funkar och går bra. Perfekt distanser.