Författare: vagautmanadiabetes

Första året

Man kör 1 vecka i Transtrand, man blandas upp i grupper med Hemvärnet.  Fokus är att man skall lära sig överlevnad i fjällen, vilka utmaningar som kan komma och självklart åka skidor, men på gamla träskidor. Man åker mest längd.

Ex på en dag:
06.30 Väckning
06.45 Städa logementet, bädda sängen
07.00 Frukost om städningen blev godkänd
07.45 Lektion i överlevnad i fjällen, vad är viktigt att tänka på
09.45 Fika
10.00 Samling för att ut och åka på fjället
10.10 Indelad i grupper om att köra med pulka och material/mat/utrustning eller utan.
12.30 Lunch på fjället
13.30 Fortsatt färd på fjället
16.00 Genomgång om vad vi lärt oss, vad som är viktigt att tänka på.
17.00 Fritid
18.30 Middag
19.30 Gemensam eller fri aktivitet

Man gör alltid en ”Överlevnadskurs” i 2 dagar.
Som innebär att man skall gå igenom allt man lärt sig och kunna klara sig i grupp som ett överlevnads prov. 

Dag 1
Jag började med längdskidåkning i ca 3 h, stannade för för vila mitt på fjället, ca 15 min. Fortsatte färden mot vår sovplats. Första året så sover man i samma typ av tält som vi sov i på sommaren. Man kommer till en lämplig plats efter ca 6-7 h skidåkning. Vi slog läger och gjorde upp eld för att laga middag. Man lägger sig tidigt då de blir väldigt mörkt väldigt fort.

Dag 2
06.30 Väckning
07.00 Frukost på tangiakök.
08.00 Packa ihop tältet och avfärd

Vi fortsatte över Transtrans fjällen. Snoret i näsan frös till is, de var kallt och dimmigt. Dimman blev extremt tjock och vi försökte hålla oss i gruppen. Men jag och min ”partner” Y. Vi ser att en av oss åker ut ur spåret. Vi ropar på honom och åker efter honom för vi inser att de är något fel. Vi kallar till vår kapten vi hade bakom oss och vår vän sitter ned i snön med skidorna på och bara svamlar, pratar om solen, om mamma, om mat. Inget hängde ihop. Han har blivit kall och börjar yra. Han hade fått något som kallas snökoma. Vi får med honom på vår pulka. Vi kommer ikapp vår grupp, men de är tungt med honom på vår pulka och tjock dimma. Men vi kommer till en viloplats där vi kan göra varm saft till honom så han får energi och värme. Inte långt där ifrån slog vi läger för natten.

Dag 3
Var att vi bara skulle hem, men de var en lång tur.
De tog ca 6-7 h att ta sig hem. Man var trött och sliten när vi kom tillbaka till vårt logement.
Detta blev sista kvällen för detta vinterlägret och de var spex och stoj på kvällen.
Sedan hemfärd dagen efter.

När jag var på diabetesläger när jag var mindre 9-12 år. Så var de många diabetiker som tuppade av, som svimmade av att de var låga i sockret. Jag blev lika rädd och chockad varje gång de hände.

Jag frågade en läkare som jag verkligen såg upp till Ragnar Hanås, ”kommer jag också att svimma som dom andra barnen gör?”. De jag fick till svars är att om man inte har svimmat de första 6 åren med sin diabetes, så brukar man faktiskt inte svimma senare i livet heller.

De är inget som finns någon forskning på, men de har gjort att man vågade slappna av lite. Nu har jag faktiskt aldrig svimmat på 21 år med diabetes, men man skall aldrig ta det för givet. ”knock on wood”

Men något jag har insett är att om jag har varit ute och sprungit och märker att jag glömde dextrosol och jag börjar bli låg. Jag försöker bara ta mig hem, ibland enbart på 2,1 / 1,9 i blodsocker. Min kropp vet att den skall hem, ibland minns jag inte ens de 3 sista kilometrarna hem, utan min kropp har bara tagit mig hem. Kroppen kämpar och tar en hem för min envishet om överlevnad är så stark.

Dessa var ganska lika, vi åkte upp till Skövde, Skaraborgs Regemente P4.
Ibland fick vi flyga dit med Herkules plan ifrån Säve, ibland åkte vi buss.

På Höst-och Vårlägret så var de fokus att gå 3 mila marschen, ta AK4 licens och orientering.

Sammanfattning

• Alla hade infanterield, för de är inga sköna kläder dessa militärkläder som aldrig förnyas. Man fick pudra sig med baby puder.
• Skuta på skjutbana med AK4 och 22-lång (för de som var under 17 år)
• Springa en orienteringssträcka mitt i allt.
• Göra upp eld
• Vinna matpåsar, för varje station man gjorde och misslyckades så förlorade man ett middags paket.
• Man avslutade oftast med 10 matpåsar på 15 personer som man delade, ibland färre.
• Man var ca 15 personer i varje grupp.
• Man bar 30 kg i en ryggsäck + ammunition på ca 15 kg.

Man är rätt mör efter denna veckan.
Men får ändå säga att min diabetes funkade alldeles utmärkt, jag hade blodsockermätare med mig och min insulin pump och extra sprutor hela tiden och såklart mitt dextrosol. Jag bad om någon extra frukt i min väska, annars var jag på samma villkor som alla andra. Jag ville inte bli särbehandlad, dock viste alla ledare att jag hade diabetes, även min grupp och gruppchef visste om det.