Författare: vagautmanadiabetes

Jag har alltid varit en hästtjej. Jag tror jag tjatade till mig att rida första gången när jag var 4 år, sedan blev de ridskolan på Björkö, Bulycke, Alleby och jag har faktiskt sett till att jag har ridit på alla de platser som jag har bott på där efter.

Men att rida och ha diabetes var inte alltid lätt. Man skulle äta lite extra för de är hård träning, jag hoppade högt och tränade hårt. Så de var hela tiden viktigt att ha blodsockermätaren nära. Mamma eller pappa satt alltid på läktaren om de skulle behövas.

Men att vara hästtjej är en sak, men jag var en galen hästtjej. Jag red bara hästar som knappt hade haft en ryttare på sig, eller skulle lära sig att hoppa, hade ingen lydnad, segrade konstant. De var de hästarna som jag red. Jag hade under denna tiden (12-19 år) insulinpump. Att hitta en som funkade och som hängde med mitt vilda liv med hästarna var inte det lättaste.

Jag minns än i dag när jag hade en insulinpump med en nål som man inte tog ut, man hade alltid en nål i sig och den stack rakt in i magen, ca 1,5 cm. Inte en sådan slang som vissa har. När du då ramlar av 3 gånger under en lektion och landar på nålen som ger stora blåmärken och smärta i magen. Då tappade man lusten helt av att ha diabetes.

Men när man väl hade hittat rätt nål och rätt pump så funkade de ganska bra tills en dag…

När jag hade en stor tävling. Jag skulle hoppa 120 cm med min favorithäst Jolie. Jag var spänd, hon var spänd. Vi kör första ronden och omhoppningen. Vi går vidare till nästa omgång, när de är två hinder kvar, så lossnar min insulinpump ifrån min byxkant. Den hänger och slår till en redan snabb häst, jag blir stressad över att hästen skall trampa på pumpen om den ramlar av. Jag stannar, för att fästa tillbaka pumpen på byxan som om de hade varit helt självklart..

Jag åkte ut, jag var så besviken på min jävla sjukdom! Att den kunde sabba så! Jag var sur en dag kanske, tills jag kom på: Jag går i 8an, jag kan sy mina egna pumpfodral så att jag kan anpassa mitt liv till de bättre.
Så jag sydde ett fodral som man kunde gömma på smalbenet, för då var de modernt med tjafs, men jag sydde också ett fodral som jag spände fast på låret när jag red. För jag kan inte ha den på höften eller i ett bh band, om jag ramlar bryter jag ju revbenen eller höfterna. Så något som kunde ta stryk med en pump på.
Ett lårfodral. Så var de problemet löst och jag anmälde mig till en ny hästtävling.

Jag tränade och tävlade även lite i fälttävlan. De är en sport som man blir helt slut av, man rider länge, man måste hålla koll. Man kör 3 deltävlingar som räknas ihop till en.

Jag var aldrig rädd för hästar, utmana mig, eller att utmana min diabetes. Jag vågar testa gränser. Annars vet man inte vad man kan klara av.

16 år

17 år

17 år

2018-02-13

Jag vill flika in en arbetsdag för mig i nutiden. Alla dagar är inte lätta att styra över.

06.10 Väckarklockan ringer.
06.12 Blodsocker, dagsinsulinet  – 2,3 vaknade låg, seg och trött, men tog mig upp.
06.30 Frukost ( två knäckemackor med ost och en kopp te.) + andra spruta
07.30 på min arbetsplats, kaffe.

09.30 packa ihop mina grejer för att gå på ett möte med en ny kund. De var fettisdagen så jag hade lovat att ta med semlor. Semlor, ja de är väl inte de bästa för någon, men om man skall äta det så får man väl ändå göra det på fettisdagen. Jag köpte semlor och vi gottade oss. Eftersom jag inte talar om för kunder att jag har diabetes, så chansade jag med min spruta. Jag tog den i hissen upp till kunden. Jag hoppades på att vi skulle äta den direkt, tredje spruta.

11.30 är mötet slut och mitt blodsocker är på: 4,2
12.00 äter jag en lunch, köttfärssoppa + min fjärde spruta.
13.00 Tillbaka på kontoret för att förbereda nästa möte. 16,7, femte sprutan jag tog inte tillräckligt med insulin till semlan.

14.30 beger jag mig till nästa kund. Jag har tagit en extra spruta för att semlan ville hålla sig kvar i min kropp, men i denna stund var jag lite irriterad för att jag skulle få ta en till spruta, så beräknade nog lite för mycket. Så jag inser när jag går in till kund att jag börjar bli låg… Jag förstår inte vad kunden säger, jag tappar fokus helt och inser.. Jag måste säga något.
”Jag har diabetes, så jag skall bara ta lite dextrosol”. Kunden blev mer nyfiken än besvärad. Så jag tar mina dextrosol och mitt möte kan fortsätta.

17.15 är mötet över och vi skall på middag till en kompis. Jag hoppas på mat inom kort för jag har bara 3,8 i blodsocker.
18.00 är jag hos våra vänner. Ingen mat är påbörjad och jag måste fråga utan att vara oartig och kolla ”När tror ni de blir mat?”
Vi är inte så hungriga så vi tänkte vi köper pizza vid 20.00…
Jag sa att jag måste bara äta något till dess. Jag fick en scones. Ja inte de bästa för en diabetiker, men de är bättre än inget.

18.30 så äter jag lite scones för jag måste ha något, men tar heller ingen spruta för att jag var så låg, 2,7.
19.00 17,2 i blodsocker och vi skall äta pizza om 1 h… min sjätte spruta.
20.10 19,2 i blodsocker och pizzan serveras, men jag vet också hur krångligt de är med pizza. 5 enheter innan jag äter pizzan, 5 enheter medens jag äter pizza och 7 enheter ca 25 min efter. Men fick idag börja på 10 enheter (sjunde sprutan), sedan 5 enheter till (åttonde sprutan) och sedan 7 enheter till (nionde sprutan).
21.30 Men ändå hamnade mitt blodsocker på 23,3. Så jag tar en tionde spruta.

Man är inte perfekt! De som är jobbigt är att man skäms alltid över att ens blodsocker blir som de blir och alla andra skall alltid påpeka det och veta bättre än en.

Men de är för en själv man gör det, inte för någon annan!!!

22.00 Hemma igen, nattsprutan (elfte sprutan) + en spruta till pga av att pizzan sitter kvar så länge, hade 22,1 i blodsocker och tar nu min tolfte spruta på denna dagen.
01.30 låg jag fortfarande på 15,2 och jag tar 3 enheter till (trettonde sprutan).

06.10 Vaknar jag på 5,5. En ny dag börjar!

Jag undviker pizza och äter de sällan. Men ibland måste man få..
Mina största fiender är pizza & potatismos. De är svårt att styra dem tycker jag själv, även efter 21 år med diabetes.

Jag har två bra beskrivningar.

Din bästa vän!
Den ena är att behandla din sjukdom som om den vore din vän.

• Man kan inte ignorera den
• Man får skratta med den ibland
• Man måste beskydda och ta hand om den
• Man kan inte smita ifrån den
• En bästa vän kan man alltid bli ovän med, men de går alltid över och man förlåter!
• Man följer den alltid hem
• Om man är en god vän med sin sjukdom, så blir den heller sällan ett problem. Jag vill alltid ha med min bästa vän i min handväska.
• Sedan om min vän innebär sprutor, blodsocker, dextrosol, onödiga fika pauser. Ja men allt är inte tipptopp med ens bästa vän heller. Men behandla aldrig din sjukdom som en ovän, då gör du dig själv en otjänst!!!!
• Lev med den, acceptera den, den vill dig väl om du behandlar den rätt!

Min arbetsplats!
Min andra beskrivning är att de är som ett arbete.

• Man kan inte säga upp sig
• Man måste kämpa
• Man måste finna nya lösningar för att göra ett bättre jobb
• Man måste vara kreativ för att de skall vara roligt på jobbet
• Man måste få hata sin arbetsplats ibland, men man kommer upp på topp igen, så länge man själv vill och väljer!!
• Man måste ha en snygg väska för att kunna fylla den med allt man skall ha med sig till sitt jobb!

De är inte det lättaste att förklara för sig själv. De viktigaste är att man accepterar sin sjukdom! Att man har en kronisk sjukdom som man kommer att leva och dö med.

De är viktigt att ens nära och kära vet om det, ifall situationer skulle uppstå. Man får inte känna sig att man är till besvär eller att de är pinsamt.

Jag säger de, så vet de runt omkring mig.  Jag gör det inte till en grej, men så att människor runt omkring mig vet vad de skall säga till sjukpersonalen om man skulle behöva ringa 112. ”Hon har diabetes typ 1”, de är de viktigaste, så förstår de alvaret. Tuppar man av lägg honung under tungan, för man tuppar oftast av pga att man är låg och inte pga att man är hög i sockret.