Stödet ifrån A, hur berättar man för pojkvännen?

Min pojkvän och sambo som jag levt med i 5 år nu. Han har fått uppleva en hel del med mig.

När jag träffade A så berättade jag inte att jag hade diabetes, de är inte de första man vill säga under en dejt. Men jag döljer aldrig att jag tar sprutor för någon så att de kan fråga eller att jag själv påpekar det.

Men vi hade väl dejtat i 4 månader. Jag hade inte sagt rakt ut att jag har diabetes, men han visste det genom att jag tog mina sprutor. Jag sov över hos honom i hans lägenhet och jag vaknar på natten av att jag är låg. Jag inser att mitt dextrosol är slut. PANIK, vad skall jag göra? Min första tanke var att om jag ligger helt stilla tills morgonen så gör jag inte av med några kolhydrater…… Tills jag inser att jag börjar få panik och jag måste ha socker, men jag inser också att jag har väntat så länge att jag inte riktigt kan röra mig.

Min reaktion är att slå A hårt i magen och skriker ”Ge mig socker!” Han vaknar i panik och sätter mig på sängkanten och hämtar strösockerpåsen och en sked, han matar mig med 3 skedar socker och ger mig vatten. Jag är nog inte heller så trevlig i situationen, jag skriker ”VATTEN!… Sedan sov han inte en minut till den natten..

… och jag fick förklara hur man går tillväga i olika situationer….

A är helt fantastisk när de gäller min sjukdom, vi pratar om den, jag förklarar hur man gör när vi åker på äventyr och vad man skall tänka på, men jag ser det aldrig som ett hinder. Mer som en vän som man får berätta om..

Vi har även varit med om en riktigt alvarlig situation, där många faser spelar in. Som är viktigt att tänka på.

Vi är i Thailand och skall åka på en utflykt. Vi skall åka ca 06.00 ifrån hotellet. Så vi går in i en kiosk för att köpa med lite frukost. Ja, alternativen var inte så många. Så de blev en yoghurt och en croissant var. Vi äter på bussen, resan tar ca 3 h dit. Under resans gång känner jag mig konstig och tar ett blodsocker. Blodsockret visade sig vara 23,5. Jag brukar inte ligga så högt, men självklart åt jag en söt yoghurt och en croissant, så jag tar 7 enheter insulin för att få ned det innan vi kommer fram.

Vi kommer fram till ”Den flytande Marknaden” utanför Bangkok. Vi går runt och kikar och åker lite båt. Sedan hade vi lite egen tid. Så vi började gå runt på marknaden.

Jag känner att jag ser stjärnor, jag ka inte fästa blicken, vägen under mig försvinner. Jag känner att jag tappar all kontroll i kroppen, A ser att jag blir helt blek och sätter mig på ett liten pall vi hittade på ett fik. Jag tar ett blodsocker som visar 1,1. Jag ber han köpa något sött. Jag sitter vid ett bord med 2 par ifrån Ryssland.

Mitt överlevnads move i de hela är att jag ser sockerpåsar på bordet, mitt emellan dessa paren, jag skiter i det, tar alla, öppnar alla och bara häller i mig socker. A kommer med en söt kaffedryck som jag dricker. Jag känner mig helt borta i säker 10 minuter.

Mitt blodsocker går enbart upp till 1,4….  Så jag köper först en Fanta, 20 min senare 2 påsar chips, 20 min senare 2 st iste.

Nu har de gått över 1 h och 20 min sedan jag hade 1,1… Men mitt blodsocker kommer bara upp till 2,1…. Jag har fortfarande en sådan inre panik…. Jag dricker och äter konstant tills vi är hemma igen, 4 h senare. Då är mitt blodsocker på 4,5.

De vi inser är att jag hade haft ett blodsocker på säkert runt 4,5 på bussen dit. När jag trodde att de var 23,5. För att jag hade socker på mina fingrar ifrån croissanten.

Jag har alltid varit noga med att tvätt händerna både innan och efter denna incident. Men så lätt de kan vara att de kan gå så fel.

Man vill inte säga det, men de var en riktigt alvarlig situation, i efterhand pratar vi om den som ”nära döden” upplevelse, för de kunde de ha blivit.

En fruktansvärd situation, men så glad och trygg att jag hade med mig A som visste vad han skulle göra. Min inre stress kunde lugna sig lite hela tiden, då A var vid min sida. Jag lade inte ansvaret i hans händer, men de var tryggt att veta att han vet vad han skall göra i en sådan situation.

Efter den resan reser jag även alltid med Flytande glykos.

Första allvarliga känningen

Mina två småkusiner hade sovit över hos mig. De var då 5 år yngre än mig och jag var väl 10 år. Vi sitter och skall äta frukost, jag har yoghurt med müsli och banan i min tallrik. Jag ser att min kusin bara sitter och glor på mig och jag undrar varför. I min värld så åt jag yoghurten, men i verkligheten hällde jag yoghurten i knät, mamma blev först arg och undrade vad jag höll på med, när jag reser mig och ser att jag hällt allt i knät så skall jag gå till diskbänken, diskmaskinen är utdragen, jag ser det, men jag vill gå framåt men min kropp går bakåt och jag ramlar över diskmaskinen.

Under hela tiden skrattar jag för jag fattar inte vad jag gör, min kusin är i chock och bara tittar på mig, mamma fattar alvaret och ger mig et glas mjölk och en banan och sätter mig på en stol.

När jag förklarar alvarliga känningar, då är de något större som hänt.

Jag är låg lite då och då, men jag inser snabbt att jag måste äta eller sätta mig ned och till och med be om hjälp, när jag gör de så vet mina vänner att de är allvar. De är viktigt att lyssna på kroppens signaler.

De symptomen jag kan få är: Kallsvettig, hunger, ilska, kort stubin, uppfattar inte vad folk säger och ber dem upprepa sig, går de långt kan mina läppar även somna.

 

banan-1-636x359

Stödet från familjen

Min familj har alltid hjälpt mig, förstått och accepterat min sjukdom. Om föräldrarna inte kan acceptera att ens barn faktiskt lever men en kronisksjukdom som är allvarlig om man inte hjälper och stöttar, så klarar man sig inte som barn eller som vuxen. Man måste få stöd.

Jag accepterade min sjukdom fort för att mina föräldrar förstod alvaret i det. Så klart vi alla tyckt de varit jobbigt, så klart jag ville slänga ut insulinpumpen genom fönstret X antal gånger. Jag önskade många gånger att jag var som alla andra.

Speciellt de tillfällena när man skall gå och lägga sig och är jätte mätt. Nä, men då var man låg och måste äta en banan eller en smörgås. De måltiderna hatar jag än idag.

Men jag vände också på det, klokt barn som man var. När vi var tex på Liseberg, så blev man låg så fort man gick förbi godisaffären eller glasskiosk! Så gjorde man istället.

Jag gör det än idag! 😉

De var även jobbig att ha en bror som inte hade diabetes. För honom var livet lätt tyckte jag, varför fick jag sjukdomen!?

Men min bror, även han har alltid varit hjälpsam och haft stor förståelse och jag litar alltid på honom när vi har rest ihop själva. Han vet vad han skall göra om något sker! Min trygga hand! – mer om detta kommer när jag berättar om Argentina.

Men man biter ihop och inser detta arbetet kan jag aldrig säga upp mig ifrån. De är en uppgift jag måste lösa, men löser jag den så kan jag lösa så mycket mer!!

 

pexels-photo-457713