Pappa och mamma

Eftersom pappa jobbade skift var pappa hemma mycket med mig. Pappa lästa alla artiklar, all information han kunde läsa om diabetes. Han blev som en diabetes sjuksköterska, så han kunde hjälpa både mig och mamma. Han lästa Ragnar Hanås böcker ifrån pärm till pärm.

Allt gjorde han för oss, räknade kolhydrater, allt.

Mamma fanns alltid nära till hands, hennes arbetsplats var inte långt ifrån skolan, så var det något kunde hon alltid komma. Hon har även diabets själv, så hade man glömt sin spruta eller om pumpen slutade fungera av någon anledning, kunde mamma komma snabbt.

Självklart har de varit utmanande för mina föräldrar, de är inte en lätt sjukdom man skall hjälpa sitt barn med. Men eftersom båda är positiva, glada och ser bara möjligheter i allt. Så kändes det aldrig som om min sjukdom var ett hinder som barn eller tonåring.

Självklart hatade man sin insulinpump som inte fungerade ibland, eller en igentäppt nål. Ibland önskade man att man kastade pumpen i havet.

När man har de starka stödet där hemma, där man får höra att jag kan göra precis vad jag vill, jag kan leka som andra barn, jag kan äta som andra barn, bara lite mer kontrollerat. Så kändes inte livet omöjligt!

Mamma och pappa har gjort de möjligt att jag vågar leva det livet jag gör. Man måste våga pröva sina gränser, på ett genomtänkt sätt inte på ett dumdristigt sätt.

Pappa åkte även med på diabetesläger. För att lära sig ännu mer av andra föräldrar, andra barn, och andra sjuksköterskor. Vi började att åka till ett ställe som heter Lysestrand. Där var vi barn mellan 9-12 år uppdelade i olika åldrar för att lära oss så mycket som möjligt. Lära sig att våga ha kul med sin sjukdom, våga springa, våga äta glass, våga äta godis. För de kan man som diabetiker, bara man kontrollerar det.

Där träffade jag även en av mina bästa vänner M. Hon och jag är än idag bästa vänner och vi fyller dessutom år på samma dag! Vi fick också reda på att hennes mormor och min farmor var gamla goda vänner. Ibland är världen liten! Vi var nämligen uppvuxna i olika städer.

Men höll alltid kontakten, trots att vi var så små. På den tiden brevväxlade man.

Men de var skönt att ha en vän som var lika gammal, en tjej som var lika rolig och glad som jag, som man kunde dela upplevelser med. Vad man hade upplevt, vad folk ställer för dumma frågor.

schyssta-sticky-figurer

Maten förändrades både i skolan och hemma

Allt där hemma byttes ut till Light. Sylten, ketchup, saften, yoghurten. Allt som fanns i light på den tiden ändrades hemma. Vi blev noga med kosten, även om vi varit det tidigare, så blev de ännu noggrannare.

I skolan så var jag så arg, när vi hade köttfärsås och spagetti en dag, kom bambatanterna fram till mig och sa, ketchup får du inte äta! De la en klick med tomatpuré på min tallrik, jag ställde min tallrik och gick och grät på toaletten.. Skall de vara så, skall sjukdomen ta bort allt roligt med mat?!

Men mina underbara föräldrar förstod efter ett tag och efter att man lärt sig ifrån mina sjuksköterskor att man kan äta allt som alla andra äter, men i en mindre mängd. Då kom äntligen ketchup tillbaka in i vårt hus! De var det bästa!

Vi lärde oss också eftersom jag var extremt petig med maten på den tiden, att om man tar insulin efter så är de lättare att äta om man räknar kolhydrater om vad man har ätit och inte vad man skall äta, eftersom man orkade inte alltid äta upp och bli tvingad i sig mat för att man tagit en mängd insulin, så tröttnade man rätt fort på att äta. De är inte de mest optimala med diabetes, men så mycket roligare att äta mat för en 9 åring.

tomato-ketchup-email

Sjukhuset

Jag var kvar i över 1 månad på sjukhuset, jag fick undervisning på sjukhuset, fick gå i lekterapi, men fick också lära mig om hur de funkar med diabetes. När jag skulle ta min första insulinspruta fick jag pröva på mina sjuksköterskor Kjell och Pia. Jag fick även sticka i en apelsin. Sedan tog jag min första spruta, de var inte kul, men de var okej. Detta kan jag klara av.

Kjell arbetade även i ett labb, så jag frågade om han kunde röntga en rått för mig. Han kommer en dag och är väldigt exalterad, han har något bakom ryggen. Han ger mig en röntgenbild, men på en lax…. Min så stora besvikelse och en ärlig 8 åring svarar. Tror du inte jag har sett en lax förr, jag är ju ifrån en ö.? Stackars Kjell.

39782948 - fish x ray

Pia och Kjell lärde mig allt om min sjukdom, dessutom kom de in en tjej som heter A. Och en kille som heter J in dagen efter mig som fått diabetes. Så vi kunde prata om de tillsammans. Dessutom var J en klasskompis till mig, så vi skulle dela denna sjukdomen även i vardagen sedan.

Läkarstudenten som även tog hand om mig när jag kom in, hon sökte upp mig senare på sjukhuset och gav mig en bok om Mamma Mu. En fantastisk bra läkare.

Jag fick för fösta gången uppleva ett lågt blodsocker på sjukhuset. Jag var påväg in i lekterapin, jag hade med min ställning som jag fick insulin av som jag rullade fram, helt plötsligt var världen upp och ned på. Jag förstod inte hur jag gick framåt, gick jag i taket!? Eller? Jag ser att personalen i lekterapin pratar med mig, men de är tyst. De sätter mig ned, ger mig ett glas mjölk och en smörgås, mamma var med. Jag fattad ingenting om vad som just hade hänt, men de förklarade att de är så man kan känna om man är låg, då måste man äta.

När jag fick diabetes

Det här är inläggets utdrag

Jag var 8 år när jag fick diabetes, 2 månader tills jag skulle fylla 9 år. Vi renoverade just då mitt barndomsrum, gula väggar och en bord med solar. Gult ger energi!

Vi trodde jag var magsjuk, men en 8 åring som skall väga ca 26 kg, vägde då 19 kg och kunde inte få i mig någonting utan att de kom upp igen. Jag låg sjuk i ca 3 dagar. Mamma misstänkte diabetes, eftersom hon själv hade fått diabetes typ 1, 10 år tidigare. När jag kräktes luktade det ättika, de är ett täcken på kitoner.

När de skulle ta ett blodsocker på mig, mins jag mycket väl hur jag vägrade att ta detta, de var mörkt ute och jag hade mina svarta favorit tajts på mig. När de äntligen fick taget ett blodsocker på mig, de visade 24,3. Mina föräldrar tittade på mig och sa vi åker in.

Pappa tog på mig mina svarta kängor och min svarta dunjacka. Pappa satt i baksätet med mig och mamma körde, hon körde fort.

När vi kom upp minns jag att pappa höll mig i famnen och skulle ”checka in mig” han var tvungen att ta upp något försäkringskort och de höll på i receptionen, så kom en läkare minns jag som lade mig på en säng i korridoren. Allt gick väldigt fort.

De satte blöjor med varmt vatten på mina händer för att få igång blodcirkulationen för att kunna ta ett blodsocker. Som då visade 31.3.

Jag minns att de var en läkarstudent, pappa sa att hon var jätte försiktig med allt, men att få stick överallt, in i armarna in i händerna, hur många nålar skulle de egentligen sätta på mig. Detta var en sen kväll i april 1997.

Jag vaknar upp dagen därpå, jag hör min pappa skratta tror jag, jag ser att mamma håller om honom, jag fråga min sjuksköterska om varför pappa skrattar, hon svarar att pappa skrattar inte, pappa gråter. Jag förstod inte varför då.

Men i efterhand har de berättat att läkarna hade sagt om vi bara hade väntat några timmar längre hade jag inte klarat mig.

När mamma och pappa ser att jag har vaknat, frågar de vad jag vill äta. ”Får jag välja vad jag vill” frågade jag. Japp de fick jag. Jag svarar fiskbullar med glass och så blev det. Men en light glass så klart, smak av citron.

Detta är ett ögonblick som jag minns som om de vore igår.

inlägg