Militären – Kapitel 2 – Höstlägret och Vårlägret

Dessa var ganska lika, vi åkte upp till Skövde, Skaraborgs Regemente P4.
Ibland fick vi flyga dit med Herkules plan ifrån Säve, ibland åkte vi buss.

På Höst-och Vårlägret så var de fokus att gå 3 mila marschen, ta AK4 licens och orientering.

Sammanfattning

  • Alla hade infanterield, för de är inga sköna kläder dessa militärkläder som aldrig förnyas. Man fick pudra sig med baby puder.
  • Skuta på skjutbana med AK4 och 22-lång (för de som var under 17 år)
  • Springa en orienteringssträcka mitt i allt.
  • Göra upp eld
  • Vinna matpåsar, för varje station man gjorde och misslyckades så förlorade man ett middags paket.
  • Man avslutade oftast med 10 matpåsar på 15 personer som man delade, ibland färre.
  • Man var ca 15 personer i varje grupp.
  • Man bar 30 kg i en ryggsäck + ammunition på ca 15 kg.

 

Man är rätt mör efter denna veckan.
Men får ändå säga att min diabetes funkade alldeles utmärkt, jag hade blodsockermätare med mig och min insulin pump och extra sprutor hela tiden och såklart mitt dextrosol. Jag bad om någon extra frukt i min väska, annars var jag på samma villkor som alla andra. Jag ville inte bli särbehandlad, dock viste alla ledare att jag hade diabetes, även min grupp och gruppchef visste om det.

 

Militären – Kapitel 1 – Första året – Förarbevis – 16 år

Följ min blogg via:

Follow my blog with Bloglovin

Jag har alltid varit en ”Tamboy” ”Pojkflicka”. Jag ville alltid göra de min bror gjorde och min granne gjorde. De var två coola killar i mina ögon.

När min bror sa att han skulle göra lumpen, så ville jag också göra lumpen, jag gick in och läste lite om de, dels att vara tjej, men också att ha diabetes.
På denna tiden fick inte diabetiker göra lumpen. ”De var inte lämpligt”. Lika ”olämpligt som de var att vara tjej och göra lumpen på 30-talet…”

Först kan man få bli lite arg och frustrerad, men jag kollade på andra lösningar istället.

Min bror gjorde något som heter ”Sommarkurser – Försvarsmakten” ”Ungdomsverksamhet – Försvarsmakten”.
https://www.forsvarsmakten.se/sv/var-verksamhet/ungdomsverksamhet/sommarkurser/

De innebär att man går 2 veckor på sommaren på Känsö, 1 vecka på hösten, 1 vecka på vintern och 1 vecka på våren i 4 år om man vill. Man lägger av när man vill.

De jag såg som fördel var att faktiskt få utmana min diabetes, detta kan bli svårt och tungt, men jag måste våga pröva och testa och se om de går.

Första året – Förarbevis – 16 år
Andra året – Skepparexamen – 17 år
Tredje året – Nattnavigering, VVF och motorkunskap – 18 år
Fjärde året– Ledarskapskurs – 19 år

Första året
Man kör 2 veckor på sommaren ute på Könsö. Fokus är att man skall lära sig båtvett och avsluta kursen med att man tar Förarbevis för båt.

Ex på en dag:
05.30 väckning
05.35 Löpning 5 km, och  ”gympa passs”
06.30 dusch
06.45 Städa logementet, bädda sängen
07.00 Frukost om städningen blev godkänd
07.45 Lektion i förarbevis
09.45 Fika
10.00 samling vid båtarna
10.10 Indelad i grupper för att antingen segla 1-kronor eller ro 10 huggare.
12.30 tillbaka för lunch
13.30 tillbaka till båtarna och byte av båt
15.45 tillbaka till land
16.00 genomgång om vad vi lärt oss
17.00 fritid
18.30 middag
19.30 gemensam eller fri aktivitet

Man gör alltid en ”Överlevnadskurs” efter 10 dagar.

Som innebär att man skall gå igenom allt man lärt sig och kunna klara sig själv, navigera själv och ta sig genom skärgården, dock med följebåtar.

Dag 1
Jag började med 10 huggarna. Vi skulle ta oss ifrån punkt A till punkt B en grupp av 10 personer och en som styr båten. Vi rodde i ca 4 h, sedan gick vi iland för att fika lite, större fika än vanligt, men ingen lunch.

Sedan rodde vi i 4 h till och där skulle vi slå läger.
Vi satte upp vårt tält som man bor mellan 12-15 personer i.
Man gör upp en eld i mitten av tältet, så man har en som är eldvakt, så man byter varje timma om att sitta vakt hela natten.

Dag 2
06.00 väckning
06.10 En liten joggingrunda
07.00 frukost på tangiakök.
08.00 Packa ihop tältet och avfärd
Min grupp seglade nu 1-kronor i ca 5 h
Lunch/fika
Fortsatte seglingen till målet i ca 3 h.
Upp med tältet

Dag 3
Var att vi bara skulle hem, men de var en lång tur.
Vi satt i vår 1-krona i nästan 12 h tills vi var tillbaka hemma igen. Vi fick lunch serverat av följebåtarna direkt i segelbåtarna.
Alla fick navigera själva och de förhörde oss om vad olika sjömärken heter och hur man läser dem och vad de betyder.

Vi avslutade lägret med att köra provet för förarbevis för att få komma tillbaka till nästa år.

Varför jag skriver bloggen

Följ min blogg via:

Follow my blog with Bloglovin

Anledningen till att jag skriver denna bloggen är inte för att ni skall tycka synd om mig! Tanken är att ni skall få en förståelse för diabetes typ 1. Att man kan vara bättre förberedd, eller förstå vad vi faktiskt går igenom. Livet är inte en dans på rosor.

Min tanke med bloggen är att man skall kunna testa olika saker på den nivån som man själv kan känna att man klarar av. Inte tvinga sig till något.

Jag vill ge tips på hur jag har gjort för att göra saker en diabetiker ”kanske inte klarar av”, enligt samhället. Hoppas mina tips och tankar får er att testa mer än vad man tror att man kan.
Har massa restips, träningstips och kosttips som kommer, men jag kan inte skriva allt i ett inlägg.

Både jag och de runtomkring mig som är en del av min vardag anser att de inte ”märks” att jag har diabetes. För att jag vågar och de är de jag vill dela med mig av, inte att ni skall tycka synd om saker jag genomgått. Mer få en förståelse!

CD22D187-880B-4875-AE31-ACB65E6689BB

En dag i klassrummet, åk 4

När jag fick diabetes, så fick även min klasskompis diabetes typ 1 ca 4 dagar efter mig. Vi låg på sjukhuset samtidigt och vi hade skolundervisning på sjukhuset ihop.

En dag i klassrummet, vi går i 4:e klass.

Han börjar att skaka, en klasskompis reagerar över att han skakar och blir lite rädd. Han faller till golvet och de ser ut som ett epileptiskt anfall. Läraren fick panik och blev mest rädd. Vi tog honom utanför klassrummet och hon tog med mig och fråga, vad gör vi?

Hon ringer 112.

10 år och skall ansvara för vad vi gör!?! Jag blir lite chockad och säger att de är nog bäst vi ringer min pappa.

Jag sa att man skall använda den orangea sprutan (Glucagonspruta = en spruta med sockerblandning i som man tar om en diabetiker har tuppat av och inte kan äta eller svälja själv vid lågt blodsocker). Hon tar fram hans spruta (som är röd) frågar hur mycket, jag är lite i chock och säger att jag brukar ta 5 enheter, hon tar inget blodsocker, hon bara tar sprutan och sticker den i benet. Som tur har han jeans på sig, så nålen viker sig och han får inte i sig något insulin, han har heller inga fler nålar på plats. Så jag ringer min pappa och ber han ta min röda spruta, pappa fattar direkt att de är Glucagonsprutan, medans jag tänker att de är min vanliga han skall ta med. Som tur har de nästan samma färg.

Pappa var hemma och var nere på skolan på 10 minuter, men ambulansen var snabb.
De kom 3 minuter efter att pappa var på plats. Så de tog med honom till sjukhuset.
Allt gick bra!

När de gäller diabetes så kan man verkligen leva som vem som helst, men när andra i ens närhet inte kan så kan de bli riktigt farligt!

Jag kan tycka att de skall vara ett krav att lärare utbildas tillsammans med läkare och föräldrar. För alla föräldrar kan inte alltid heller allt eller har inte accepterat att de kan bli så allvarliga situationer. Jag tror heller inte lärarna kan förstå vad som kan hända om man inte har diabetes i sin närhet. De är viktigt att man blir informerad när man arbetar/ansvarar för barn med diabetes.

image

 

 

Första allvarliga ketonerna

Följ min blogg via Bloglovin

Follow my blog with Bloglovin

Jag gick i 7:an.
Jag började att känna mig konstig, jag hade även då insulinpump. Jag tog ett blodsocker och hade 14,4. Jag inser att nålen i magen hade vikt sig så allt insulin rann utanför min kropp. Jag brukade alltid ha med mig extra sprutor ifall detta skulle hända, men denna dag hittar jag ingen spruta i min väska.

Jag säger till läraren att jag mår dåligt och tror att de är diabetesen och jag åker hem. På denna tiden gick jag i skolan i stan. Så de var 2 bussar, 1 färja och en buss till innan jag var hemma.
När jag går ombord på färjan mår jag riktigt dåligt. Jag ställer mig vid kanten av färjan och kräks rätt ut i havet. Pappa jobbade på färjan denna dagen, men jag vågade inte gå upp och säga till honom att jag mådde dåligt.
Som ung och diabetiker känner man ofta skam, att man har misskött sig eller gjort något fel när blodsockret inte är som de skall. Så jag går inte upp till pappa och berättar om hur jag mår.

När man bor på en sådan liten ö, så brukar man lifta till ”centrum” av ön så slipper man ta bussen eller gå, 2,5 km. Så jag liftar med min gamla ridlärare.
Hon säger att hon skall ha lektion kl 15.00, om jag vill får jag gärna komma ned till gamla stallet och vara med och hjälpa till. Jag blir så exalterad. Klockan är nu 14.00.

Jag kommer hem och skall fixa min insulinpump och ta en spruta, men jag är så exalterad över att få hjälpa till i stallet. Så jag byter om och springer ner direkt till stallet.

Jag mår väldigt illa, men de går bra. Klockan börjar närma sig 15.45 och jag mår riktigt dåligt. Jag gömmer mig bakom stallet och kräks i nästan 15 minuter.

Men ändå går jag inte hem, för jag inser att jag tar mig inte hem själv, men jag vågar inte be om hjälp för jag vill inte vara till besvär.

När tjejerna har ridit klart är klockan 16.15. De vill gå ner och bada bland klipporna. Eftersom jag inte vågade gå hem själv eller be om hjälp följer jag med dem ned.
När de badat klart och kommer upp ligger jag bara och hulkar på en plätt, jag kan inte få ur mig mer än att ”Ring pappa!!”.

Min kompis N ringer då pappa som är på färjan. Pappa som är kapten på båten kan inte lämna färjan, så han ringer mamma. Mamma sätter sig i bilen och åker hem, men hon har minst 1 h hem. Pappa ringer runt till alla som kan vara i närheten. Han får tag på min kusin A, som kommer och hämtar mig. Mina vänner hade följt och stöttat mig en bit över klipporna men vi kom inte långt. Min kusin A och hennes kille hjälper mig in i bilen och de kör mig hem. Som tur är vår granne sjuksköterska och pappa har redan ringt henne och förvarnat att jag kommer hem. Hon hjälper mig att ta blodsocker 29,2 och ketoner 2,2. Mamma kommer samtidigt och ringer min sjuksköterska och frågar vad man gör.

Mitt insulin hjälpte grannen mig att ta, sedan dricka mycket vatten så att man kissar ut bakterierna. Jag var fruktansvärt dålig, men vi behövde aldrig åka in till akuten. Vi höll kontakten med sjuksköterskan och grannen var kvar inne hos oss.

Detta är enda ”nock on wood” förutom när jag fick diabetes, gången som jag blivit så dålig av min sjukdom när man har för högt blodsocker.

Jag skämdes om att be om hjälp och en 14 åring som tycker livet är kul vill heller inte missa något pga att man har en sjukdom. Jag var med mina närmsta vänner som aldrig skulle säga något, men ändå går man in i någon slags skäms vrå för att be om hjälp.Skannad 74

Språkresa i England

För de första att skicka sina barn på språkresa i 3 veckor till England är inte lätt för en förälder som har ett barn som är friskt. Men nu skulle mina föräldrar skicka iväg sitt barn i tre veckor med kompisar på egenhand som bara är 15 år gamla.
Du må tro de var nervöst för mina föräldrar, men de visade aldrig att de var nervösa.

De hjälpte mig att skriva listor på vad jag skulle behöva ha med mig, vad var viktigt att tänka på, vart låg närmsta sjukhuset, vi informerade värdfamiljen vi skulle bo hos om att jag har diabetes, att de var medvetna om det.
De såg coollugna ut mina föräldrar. Innerst inne var de nog dessutom exalterade över att jag skulle få pröva att få åka iväg själv och lösa min sjukdom själv, våga utmana mig.

Jag reste med mina bästa vänner J och F. J och jag skulle bo i samma familj, hon var väl informerad om vad hon skulle göra om jag blev låg. Att resa med J kändes så tryggt. Hon är lugn, sansad och ordentlig, så detta skulle bli toppen bra.

Packningen för diabetesen:
På denna tiden hade jag insulinpump, så allt skulle med till den, nålar, slangar, insulin, batterier och dessutom för 6 veckor, ifall något skulle hända och jag skulle bli kvar av någon anledning.
Men om insulinpumpen går sönder de första den gör, så måste jag även ha sprutor och nålar för 6 veckor som backup.
Sedan var de allt till blodsockermätaren, stickor, nålar och extra batterier och en extra blodsockermätare ifall den andra skulle gå sönder. Dextrosol för 6 veckor.  Kissestickor för ketoner. Ja, när denna väska var packad så fick vi väl plats med lite kläder också.

Men just ja, insulinet får inte checkas in, då kan de frysa, så allt detta skulle ned i mitt handbagage + ett intyg ifrån läkaren att jag har diabetes och får lov att resa med denna mängden insulin i handbagaget.
Ja, men nu var väl allt packat!

Vi flyger till England och dessutom lär känna 3 fantastiska tjejer till, Å, E och A. De är mina vänner än idag!

Vi blir indelade i olika nivåer på engelskan på plats, så ingen av oss gick i samma klass när vi väl var på plats.
Vår värdfamilj var väldigt bra och trevliga, förutom att dottern stal grejer ifrån oss… Men vi fick tillbaka allt vi sa att vi saknade. Allt skall väl inte gå på räls.

Jag pratade med J om hur hon upplevde denna resa med mig när vi åkte, i nutid..(2018)

Jag fick tillbaka ”De gick väl galant som alltid när vi reser?
För mig var din diabetes en så liten del av resan. Alltså, jag var jättemed på att det var viktigt att jag hade koll på vad jag skulle göra om du blev dålig, men det kändes aldrig läskigt eller som ett för stort ansvar. Svårt att förklara, men du kanske förstår. Har alltid tyckt att du och din familj har pratat öppet på ett så bra sätt om din sjukdom. Så att man inser det viktiga och allvarliga i det, men utan att skrämmas och med en känsla av att allt är möjligt bara man har koll och folk omkring vet vad de ska göra. Det har känts så lätt utan att det varit naivt eller förminskande av vad diabetes innebär.”

Vi har gjort många resor ihop, jag kommer till dom med senare, men under denna resa gjorde vi massa saker som ändå var viktigt att tänka på sin sjukdom.

  • Stå i 3 h kö in till Madame Tussauds i 25 grader värme.
  • Jag hamnade i en klass där ingen kunde engelska och inte förstod vad diabetes var.
  • Spelade Paintboll ute i skogen, var fysiskt aktiv i säkert 3 h. Där dessutom man skulle passera ett vattendrag i midjehöjd och pumpen blev blöt, men klarade sig bra.
  • Var ute och shoppade i London på egenhand.
  • Vi var på tivoli och åt glass x antal gånger.
  • Vi åt fish & ships, som inte var lätt att kontrollera med insulinet.
  • Vi testade dessutom Alkohol några av kvällarna. De starkaste vi fick tag på var 4,5 % cider och öl, så farligt var de inte. Men vi var nog berusade någon kväll.

Jag är inte den som ringer hem heller, efter 8 dagar tyckte värdfamiljen att vi skulle ringa hem och säga att allt var bra. Då mina föräldrar trodde att de hänt något, för jag ringer nästan bara om de har hänt något. Så jag fick förklara att allt är bra och att vi skulle ringa hem. Som förälder misstänker jag att de är skönt om barnen ringer och hör av sig, jag har blivit bättre på det nu. 😉

Att resa utomlands var för mig som att åka till grannen. Men, man packar en större väska, man kan alltid be om hjälp, man kan alltid kontakta någon om de skulle behövas och jag hade numret till sjukhuset och adressen till skolan och adressen hem till värdfamiljen i min plånbok hela tiden. Jag skrev även en lapp i min plånbok där det stod: ”I have diabetes typ 1”.

För att vara 15 år tar man ett väldigt stort ansvar, men bara man själv vet hur allt fungerar, litar på sig själv och att framförallt någon runtomkring är informerad så skall man inte behöva tänka på att man är sjuk hela tiden.

Jag har aldrig sett mig som om jag vore sjuk. Jag har en extra väska med medicin, men de behöver inte betyda att de står sjuk i pannan på mig! Jag lever med en kronisk sjukdom som jag alltid har accepterat. Därför har heller inte mina resor och äventyr påverkats.

 

 

Adrenalin

Så lätt de kan gå fel.

Jag har haft perfekt blodsocker i 5 dagar. Har dock kämpat, inga kolhydrater till middag och inga kolhydrater till lunch om jag inte skulle träna.
Har perfekt blodsocker hela dagen.

Min kollega berättade att han var ute och sprang på en bra tid igår, så jag kände att jag ville springa nästan lika snabbt.

Jag kommer hem efter jobbet och tar på mig träningskläder. De snöar för fullt, men jag har gett mig fan på att springa 8,5 km på 45 minuter.
Är så exalterad, springer i bra takt. Jag gör lite intervaller och kör på.

Jag är igång och vill hålla min tid så jag kan skryta till min kollega, så sprang nog lite snabbare än vad jag orkade, men jag hade tävlings mood i kroppen.
Kommer hem och tar inte blodsocker direkt.

För jag hade 6,2 när jag kom hem och tog en knäckemacka för at inte bli låg när jag sprang. Precis när jag skulle gå ut hade jag 9,5, perfekt för att springa på.
När jag kommer hem, så gör jag lite situps, dansar lite, situps, dansar lite. Håller kroppen aktiv.

Helt plötsligt mår jag som om jag vore magsjuk, så dålig så att jag lägger mig utan middag.. kan knappt andas då illa mår jag..
Tar ett blodsocker först efter 2 h efter att jag kommit tillbaka, för att jag kände mig lite konstig. Jag har 17,7 i blodsocker!!!! HUR!!

Jag blir så arg, när man kämpat så, så jag tar 6 enheter insulin, jag har efter 45 min 16,4 i blodsocker och tar 4 enheter till.
Helt plötsligt ligger jag på 2,2 och en pil nedåt. För att 17,7 och 16,4 var bara adrenalin, fejkat socker som kommer när man blir exalterad och adrenalinet kommer ut i kroppen.

Dels blev jag jätte dålig och blev liggande i sängen, så att A fick komma hem och ge mig mat.
Ifrån 4,2 till 17 för att man blir exalterad!

Hur fasen skall man lära sig denna sjukdomen? Man blir ju så trött.
Att de kan bli så fel så lätt!! Bara för att man blir exalterad.
Jag har flera exempel på när adrenalinet ställer till det. De kommer jag skriva om när jag tränar inför Tjejklassikern med mina kusiner. De kommer mera. Men efter 21 år med sjukdomen är de fortfarande en kamp.

 

IMG_1169