Första allvarliga ketonerna

Följ min blogg via Bloglovin

Follow my blog with Bloglovin

Jag gick i 7:an.
Jag började att känna mig konstig, jag hade även då insulinpump. Jag tog ett blodsocker och hade 14,4. Jag inser att nålen i magen hade vikt sig så allt insulin rann utanför min kropp. Jag brukade alltid ha med mig extra sprutor ifall detta skulle hända, men denna dag hittar jag ingen spruta i min väska.

Jag säger till läraren att jag mår dåligt och tror att de är diabetesen och jag åker hem. På denna tiden gick jag i skolan i stan. Så de var 2 bussar, 1 färja och en buss till innan jag var hemma.
När jag går ombord på färjan mår jag riktigt dåligt. Jag ställer mig vid kanten av färjan och kräks rätt ut i havet. Pappa jobbade på färjan denna dagen, men jag vågade inte gå upp och säga till honom att jag mådde dåligt.
Som ung och diabetiker känner man ofta skam, att man har misskött sig eller gjort något fel när blodsockret inte är som de skall. Så jag går inte upp till pappa och berättar om hur jag mår.

När man bor på en sådan liten ö, så brukar man lifta till ”centrum” av ön så slipper man ta bussen eller gå, 2,5 km. Så jag liftar med min gamla ridlärare.
Hon säger att hon skall ha lektion kl 15.00, om jag vill får jag gärna komma ned till gamla stallet och vara med och hjälpa till. Jag blir så exalterad. Klockan är nu 14.00.

Jag kommer hem och skall fixa min insulinpump och ta en spruta, men jag är så exalterad över att få hjälpa till i stallet. Så jag byter om och springer ner direkt till stallet.

Jag mår väldigt illa, men de går bra. Klockan börjar närma sig 15.45 och jag mår riktigt dåligt. Jag gömmer mig bakom stallet och kräks i nästan 15 minuter.

Men ändå går jag inte hem, för jag inser att jag tar mig inte hem själv, men jag vågar inte be om hjälp för jag vill inte vara till besvär.

När tjejerna har ridit klart är klockan 16.15. De vill gå ner och bada bland klipporna. Eftersom jag inte vågade gå hem själv eller be om hjälp följer jag med dem ned.
När de badat klart och kommer upp ligger jag bara och hulkar på en plätt, jag kan inte få ur mig mer än att ”Ring pappa!!”.

Min kompis N ringer då pappa som är på färjan. Pappa som är kapten på båten kan inte lämna färjan, så han ringer mamma. Mamma sätter sig i bilen och åker hem, men hon har minst 1 h hem. Pappa ringer runt till alla som kan vara i närheten. Han får tag på min kusin A, som kommer och hämtar mig. Mina vänner hade följt och stöttat mig en bit över klipporna men vi kom inte långt. Min kusin A och hennes kille hjälper mig in i bilen och de kör mig hem. Som tur är vår granne sjuksköterska och pappa har redan ringt henne och förvarnat att jag kommer hem. Hon hjälper mig att ta blodsocker 29,2 och ketoner 2,2. Mamma kommer samtidigt och ringer min sjuksköterska och frågar vad man gör.

Mitt insulin hjälpte grannen mig att ta, sedan dricka mycket vatten så att man kissar ut bakterierna. Jag var fruktansvärt dålig, men vi behövde aldrig åka in till akuten. Vi höll kontakten med sjuksköterskan och grannen var kvar inne hos oss.

Detta är enda ”nock on wood” förutom när jag fick diabetes, gången som jag blivit så dålig av min sjukdom när man har för högt blodsocker.

Jag skämdes om att be om hjälp och en 14 åring som tycker livet är kul vill heller inte missa något pga att man har en sjukdom. Jag var med mina närmsta vänner som aldrig skulle säga något, men ändå går man in i någon slags skäms vrå för att be om hjälp.Skannad 74

Språkresa i England

För de första att skicka sina barn på språkresa i 3 veckor till England är inte lätt för en förälder som har ett barn som är friskt. Men nu skulle mina föräldrar skicka iväg sitt barn i tre veckor med kompisar på egenhand som bara är 15 år gamla.
Du må tro de var nervöst för mina föräldrar, men de visade aldrig att de var nervösa.

De hjälpte mig att skriva listor på vad jag skulle behöva ha med mig, vad var viktigt att tänka på, vart låg närmsta sjukhuset, vi informerade värdfamiljen vi skulle bo hos om att jag har diabetes, att de var medvetna om det.
De såg coollugna ut mina föräldrar. Innerst inne var de nog dessutom exalterade över att jag skulle få pröva att få åka iväg själv och lösa min sjukdom själv, våga utmana mig.

Jag reste med mina bästa vänner J och F. J och jag skulle bo i samma familj, hon var väl informerad om vad hon skulle göra om jag blev låg. Att resa med J kändes så tryggt. Hon är lugn, sansad och ordentlig, så detta skulle bli toppen bra.

Packningen för diabetesen:
På denna tiden hade jag insulinpump, så allt skulle med till den, nålar, slangar, insulin, batterier och dessutom för 6 veckor, ifall något skulle hända och jag skulle bli kvar av någon anledning.
Men om insulinpumpen går sönder de första den gör, så måste jag även ha sprutor och nålar för 6 veckor som backup.
Sedan var de allt till blodsockermätaren, stickor, nålar och extra batterier och en extra blodsockermätare ifall den andra skulle gå sönder. Dextrosol för 6 veckor.  Kissestickor för ketoner. Ja, när denna väska var packad så fick vi väl plats med lite kläder också.

Men just ja, insulinet får inte checkas in, då kan de frysa, så allt detta skulle ned i mitt handbagage + ett intyg ifrån läkaren att jag har diabetes och får lov att resa med denna mängden insulin i handbagaget.
Ja, men nu var väl allt packat!

Vi flyger till England och dessutom lär känna 3 fantastiska tjejer till, Å, E och A. De är mina vänner än idag!

Vi blir indelade i olika nivåer på engelskan på plats, så ingen av oss gick i samma klass när vi väl var på plats.
Vår värdfamilj var väldigt bra och trevliga, förutom att dottern stal grejer ifrån oss… Men vi fick tillbaka allt vi sa att vi saknade. Allt skall väl inte gå på räls.

Jag pratade med J om hur hon upplevde denna resa med mig när vi åkte, i nutid..(2018)

Jag fick tillbaka ”De gick väl galant som alltid när vi reser?
För mig var din diabetes en så liten del av resan. Alltså, jag var jättemed på att det var viktigt att jag hade koll på vad jag skulle göra om du blev dålig, men det kändes aldrig läskigt eller som ett för stort ansvar. Svårt att förklara, men du kanske förstår. Har alltid tyckt att du och din familj har pratat öppet på ett så bra sätt om din sjukdom. Så att man inser det viktiga och allvarliga i det, men utan att skrämmas och med en känsla av att allt är möjligt bara man har koll och folk omkring vet vad de ska göra. Det har känts så lätt utan att det varit naivt eller förminskande av vad diabetes innebär.”

Vi har gjort många resor ihop, jag kommer till dom med senare, men under denna resa gjorde vi massa saker som ändå var viktigt att tänka på sin sjukdom.

  • Stå i 3 h kö in till Madame Tussauds i 25 grader värme.
  • Jag hamnade i en klass där ingen kunde engelska och inte förstod vad diabetes var.
  • Spelade Paintboll ute i skogen, var fysiskt aktiv i säkert 3 h. Där dessutom man skulle passera ett vattendrag i midjehöjd och pumpen blev blöt, men klarade sig bra.
  • Var ute och shoppade i London på egenhand.
  • Vi var på tivoli och åt glass x antal gånger.
  • Vi åt fish & ships, som inte var lätt att kontrollera med insulinet.
  • Vi testade dessutom Alkohol några av kvällarna. De starkaste vi fick tag på var 4,5 % cider och öl, så farligt var de inte. Men vi var nog berusade någon kväll.

Jag är inte den som ringer hem heller, efter 8 dagar tyckte värdfamiljen att vi skulle ringa hem och säga att allt var bra. Då mina föräldrar trodde att de hänt något, för jag ringer nästan bara om de har hänt något. Så jag fick förklara att allt är bra och att vi skulle ringa hem. Som förälder misstänker jag att de är skönt om barnen ringer och hör av sig, jag har blivit bättre på det nu. 😉

Att resa utomlands var för mig som att åka till grannen. Men, man packar en större väska, man kan alltid be om hjälp, man kan alltid kontakta någon om de skulle behövas och jag hade numret till sjukhuset och adressen till skolan och adressen hem till värdfamiljen i min plånbok hela tiden. Jag skrev även en lapp i min plånbok där det stod: ”I have diabetes typ 1”.

För att vara 15 år tar man ett väldigt stort ansvar, men bara man själv vet hur allt fungerar, litar på sig själv och att framförallt någon runtomkring är informerad så skall man inte behöva tänka på att man är sjuk hela tiden.

Jag har aldrig sett mig som om jag vore sjuk. Jag har en extra väska med medicin, men de behöver inte betyda att de står sjuk i pannan på mig! Jag lever med en kronisk sjukdom som jag alltid har accepterat. Därför har heller inte mina resor och äventyr påverkats.

 

 

Adrenalin

Så lätt de kan gå fel.

Jag har haft perfekt blodsocker i 5 dagar. Har dock kämpat, inga kolhydrater till middag och inga kolhydrater till lunch om jag inte skulle träna.
Har perfekt blodsocker hela dagen.

Min kollega berättade att han var ute och sprang på en bra tid igår, så jag kände att jag ville springa nästan lika snabbt.

Jag kommer hem efter jobbet och tar på mig träningskläder. De snöar för fullt, men jag har gett mig fan på att springa 8,5 km på 45 minuter.
Är så exalterad, springer i bra takt. Jag gör lite intervaller och kör på.

Jag är igång och vill hålla min tid så jag kan skryta till min kollega, så sprang nog lite snabbare än vad jag orkade, men jag hade tävlings mood i kroppen.
Kommer hem och tar inte blodsocker direkt.

För jag hade 6,2 när jag kom hem och tog en knäckemacka för at inte bli låg när jag sprang. Precis när jag skulle gå ut hade jag 9,5, perfekt för att springa på.
När jag kommer hem, så gör jag lite situps, dansar lite, situps, dansar lite. Håller kroppen aktiv.

Helt plötsligt mår jag som om jag vore magsjuk, så dålig så att jag lägger mig utan middag.. kan knappt andas då illa mår jag..
Tar ett blodsocker först efter 2 h efter att jag kommit tillbaka, för att jag kände mig lite konstig. Jag har 17,7 i blodsocker!!!! HUR!!

Jag blir så arg, när man kämpat så, så jag tar 6 enheter insulin, jag har efter 45 min 16,4 i blodsocker och tar 4 enheter till.
Helt plötsligt ligger jag på 2,2 och en pil nedåt. För att 17,7 och 16,4 var bara adrenalin, fejkat socker som kommer när man blir exalterad och adrenalinet kommer ut i kroppen.

Dels blev jag jätte dålig och blev liggande i sängen, så att A fick komma hem och ge mig mat.
Ifrån 4,2 till 17 för att man blir exalterad!

Hur fasen skall man lära sig denna sjukdomen? Man blir ju så trött.
Att de kan bli så fel så lätt!! Bara för att man blir exalterad.
Jag har flera exempel på när adrenalinet ställer till det. De kommer jag skriva om när jag tränar inför Tjejklassikern med mina kusiner. De kommer mera. Men efter 21 år med sjukdomen är de fortfarande en kamp.

 

IMG_1169

Nya tider – Skilda världar – En helt vanlig dag

Jag måste få skryta lite om att jag har hållit mitt blodsocker mellan 3,5-10.2 i 5 dygn nu. De har aldrig hänt. Nu jävlar har jag kontroll!
Libre är de bästa som har hänt inom diabetes!

Exempel på dagen

07.30 Frukost – 2 st Knäckemackor (Falu Råg-rut) med ost, vatten och kaffe.

09.30 Mellanmål clementin + kaffe

11.30 Lunch bönpasta med kycklingsås

15.00 Mellanmål  – 2 st Knäckemackor (Falu Råg-rut) med ost, vatten och kaffe.

19.00 Middag Rotfrukter i ugnen och kycklingklubba

20.00 Lite Hägendaz glass

Dessutom dag 1, 1200 meter simning och dag 3 1200 meter simning.

IMG_1091

 

Andra allvarliga känningen

Följ min blogg via Bloglovin

Follow my blog with Bloglovin

Mamma, pappa, jag och en barndomskompis var ute med vår segelbåt. Jag var 11 år.

Vi åkte till en naturhamn och skulle bada. Jag och N badar för fullt. Upp och ner , ner och upp och mamma tycker att jag skall ta ett blodsocker, men jag tycker att jag har så kul så jag säger att jag mår bra, men känner att jag börjar att tappa energi. De går långsammare och långsammare att klättra upp för berget. Tillslut erkänner jag att jag måste äta.

Vi alla 4 sätter oss i båten. Jag får ett oskalat ägg av min pappa. I min värld så skalar jag detta ägget jätte fint, jag känner att mina fingrar skalar ägget, men i verkligheten så sitter jag och krossar ägget, totalt. Jag minns när pappa frågar vad jag sysslar med? Jag svara lugnt, jag skalar mitt ägg. Pappa säger ”skall du äta skalet med?”. Då inser jag att jag gör något fel, men min kropp uppfattar inte hur ägget ser ut, men mina föräldrar ger mig en banan och ett glas mjölk. Sedan ser jag hur mitt ägg ser ut…..

Jag såg de aldrig hända trots att de var i min hand. Min hjärna kommunicerade inte med min kropp. En otroligt obehaglig känsla.

De är viktigt att lyssna på sin kropp!

I efterhand inser pappa, hur tog hon sig upp på båten? tänk om de hade simmat längre ut och sjunkit som en sten….

Jag minns inte ens själv hur jag kom ombord på båten.

Skannad 55

Ridläger

Följ min blogg via Bloglovin

Follow my blog with Bloglovin

Min mamma och pappa skickade med mig på mitt första ridläger när jag var 9 år. Då hade jag bara haft diabetes i 3 månader. Hon som ägde gården och några mammaor var nog lite nervösa. Men min mamma sa, din pappa åker med på diabetesläger, då åker jag med på ridläger. Mamma älskar i och för sig också hästar, men mamma åkte med som ”mattant” hon hjälpte till att laga maten och se till att vi alla mådde bra, och kunde då dessutom göra en liten inverkan på vad för mat som kunde lagas, som var bra för alla (även diabetiker).

I min värld visade sig mina föräldrar sig aldrig oroliga, så klart de var de. De är föräldrar och de hade ett barn med diabetes och en dotter som inte var rädd för något. Så klart de var oroliga.

Men mot mig och min bror har de aldrig visat sig oroliga, när de gäller min sjukdom. De hjälpte mig att kolla blodsocker, stämma av om jag mådde bra, trots två ridpass och bassängbad där emellan på lägrerna. De har alltid sett min sjukdom som en del av mig och aldrig visat att de har varit ett problem. Därför har jag också vågat vilja åka på läger, utflykter och vågat testa, vad kan jag göra?

Hästtjej

Jag har alltid varit en hästtjej. Jag tror jag tjatade till mig att rida första gången när jag var 4 år, sedan blev de ridskolan på Björkö, Bulycke, Alleby och jag har faktiskt sett till att jag har ridit på alla de platser som jag har bott på där efter.

Men att rida och ha diabetes var inte alltid lätt. Man skulle äta lite extra för de är hård träning, jag hoppade högt och tränade hårt. Så de var hela tiden viktigt att ha blodsockermätaren nära. Mamma eller pappa satt alltid på läktaren om de skulle behövas.

Men att vara hästtjej är en sak, men jag var en galen hästtjej. Jag red bara hästar som knappt hade haft en ryttare på sig, eller skulle lära sig att hoppa, hade ingen lydnad, segrade konstant. De var de hästarna som jag red. Jag hade under denna tiden (12-19 år) insulinpump. Att hitta en som funkade och som hängde med mitt vilda liv med hästarna var inte det lättaste.

Jag minns än i dag när jag hade en insulinpump med en nål som man inte tog ut, man hade alltid en nål i sig och den stack rakt in i magen, ca 1,5 cm. Inte en sådan slang som vissa har. När du då ramlar av 3 gånger under en lektion och landar på nålen som ger stora blåmärken och smärta i magen. Då tappade man lusten helt av att ha diabetes.

Men när man väl hade hittat rätt nål och rätt pump så funkade de ganska bra tills en dag…

När jag hade en stor tävling. Jag skulle hoppa 120 cm med min favorithäst Jolie. Jag var spänd, hon var spänd. Vi kör första ronden och omhoppningen. Vi går vidare till nästa omgång, när de är två hinder kvar, så lossnar min insulinpump ifrån min byxkant. Den hänger och slår till en redan snabb häst, jag blir stressad över att hästen skall trampa på pumpen om den ramlar av. Jag stannar, för att fästa tillbaka pumpen på byxan som om de hade varit helt självklart..

Jag åkte ut, jag var så besviken på min jävla sjukdom! Att den kunde sabba så! Jag var sur en dag kanske, tills jag kom på: Jag går i 8an, jag kan sy mina egna pumpfodral så att jag kan anpassa mitt liv till de bättre.
Så jag sydde ett fodral som man kunde gömma på smalbenet, för då var de modernt med tjafs, men jag sydde också ett fodral som jag spände fast på låret när jag red. För jag kan inte ha den på höften eller i ett bh band, om jag ramlar bryter jag ju revbenen eller höfterna. Så något som kunde ta stryk med en pump på.
Ett lårfodral. Så var de problemet löst och jag anmälde mig till en ny hästtävling.

Jag tränade och tävlade även lite i fälttävlan. De är en sport som man blir helt slut av, man rider länge, man måste hålla koll. Man kör 3 deltävlingar som räknas ihop till en.

Jag var aldrig rädd för hästar, utmana mig, eller att utmana min diabetes. Jag vågar testa gränser. Annars vet man inte vad man kan klara av.