Ridläger

Följ min blogg via Bloglovin

Follow my blog with Bloglovin

Min mamma och pappa skickade med mig på mitt första ridläger när jag var 9 år. Då hade jag bara haft diabetes i 3 månader. Hon som ägde gården och några mammaor var nog lite nervösa. Men min mamma sa, din pappa åker med på diabetesläger, då åker jag med på ridläger. Mamma älskar i och för sig också hästar, men mamma åkte med som ”mattant” hon hjälpte till att laga maten och se till att vi alla mådde bra, och kunde då dessutom göra en liten inverkan på vad för mat som kunde lagas, som var bra för alla (även diabetiker).

I min värld visade sig mina föräldrar sig aldrig oroliga, så klart de var de. De är föräldrar och de hade ett barn med diabetes och en dotter som inte var rädd för något. Så klart de var oroliga.

Men mot mig och min bror har de aldrig visat sig oroliga, när de gäller min sjukdom. De hjälpte mig att kolla blodsocker, stämma av om jag mådde bra, trots två ridpass och bassängbad där emellan på lägrerna. De har alltid sett min sjukdom som en del av mig och aldrig visat att de har varit ett problem. Därför har jag också vågat vilja åka på läger, utflykter och vågat testa, vad kan jag göra?

Hästtjej

Jag har alltid varit en hästtjej. Jag tror jag tjatade till mig att rida första gången när jag var 4 år, sedan blev de ridskolan på Björkö, Bulycke, Alleby och jag har faktiskt sett till att jag har ridit på alla de platser som jag har bott på där efter.

Men att rida och ha diabetes var inte alltid lätt. Man skulle äta lite extra för de är hård träning, jag hoppade högt och tränade hårt. Så de var hela tiden viktigt att ha blodsockermätaren nära. Mamma eller pappa satt alltid på läktaren om de skulle behövas.

Men att vara hästtjej är en sak, men jag var en galen hästtjej. Jag red bara hästar som knappt hade haft en ryttare på sig, eller skulle lära sig att hoppa, hade ingen lydnad, segrade konstant. De var de hästarna som jag red. Jag hade under denna tiden (12-19 år) insulinpump. Att hitta en som funkade och som hängde med mitt vilda liv med hästarna var inte det lättaste.

Jag minns än i dag när jag hade en insulinpump med en nål som man inte tog ut, man hade alltid en nål i sig och den stack rakt in i magen, ca 1,5 cm. Inte en sådan slang som vissa har. När du då ramlar av 3 gånger under en lektion och landar på nålen som ger stora blåmärken och smärta i magen. Då tappade man lusten helt av att ha diabetes.

Men när man väl hade hittat rätt nål och rätt pump så funkade de ganska bra tills en dag…

När jag hade en stor tävling. Jag skulle hoppa 120 cm med min favorithäst Jolie. Jag var spänd, hon var spänd. Vi kör första ronden och omhoppningen. Vi går vidare till nästa omgång, när de är två hinder kvar, så lossnar min insulinpump ifrån min byxkant. Den hänger och slår till en redan snabb häst, jag blir stressad över att hästen skall trampa på pumpen om den ramlar av. Jag stannar, för att fästa tillbaka pumpen på byxan som om de hade varit helt självklart..

Jag åkte ut, jag var så besviken på min jävla sjukdom! Att den kunde sabba så! Jag var sur en dag kanske, tills jag kom på: Jag går i 8an, jag kan sy mina egna pumpfodral så att jag kan anpassa mitt liv till de bättre.
Så jag sydde ett fodral som man kunde gömma på smalbenet, för då var de modernt med tjafs, men jag sydde också ett fodral som jag spände fast på låret när jag red. För jag kan inte ha den på höften eller i ett bh band, om jag ramlar bryter jag ju revbenen eller höfterna. Så något som kunde ta stryk med en pump på.
Ett lårfodral. Så var de problemet löst och jag anmälde mig till en ny hästtävling.

Jag tränade och tävlade även lite i fälttävlan. De är en sport som man blir helt slut av, man rider länge, man måste hålla koll. Man kör 3 deltävlingar som räknas ihop till en.

Jag var aldrig rädd för hästar, utmana mig, eller att utmana min diabetes. Jag vågar testa gränser. Annars vet man inte vad man kan klara av.

Fettisdagen

2018-02-13

Jag vill flika in en arbetsdag för mig i nutiden. Alla dagar är inte lätta att styra över.

06.10 Väckarklockan ringer.
06.12 Blodsocker, dagsinsulinet  – 2,3 vaknade låg, seg och trött, men tog mig upp.
06.30 Frukost ( två knäckemackor med ost och en kopp te.) + andra spruta
07.30 på min arbetsplats, kaffe.

09.30 packa ihop mina grejer för att gå på ett möte med en ny kund. De var fettisdagen så jag hade lovat att ta med semlor. Semlor, ja de är väl inte de bästa för någon, men om man skall äta det så får man väl ändå göra det på fettisdagen. Jag köpte semlor och vi gottade oss. Eftersom jag inte talar om för kunder att jag har diabetes, så chansade jag med min spruta. Jag tog den i hissen upp till kunden. Jag hoppades på att vi skulle äta den direkt, tredje spruta.

11.30 är mötet slut och mitt blodsocker är på: 4,2
12.00 äter jag en lunch, köttfärssoppa + min fjärde spruta.
13.00 Tillbaka på kontoret för att förbereda nästa möte. 16,7, femte sprutan jag tog inte tillräckligt med insulin till semlan.

14.30 beger jag mig till nästa kund. Jag har tagit en extra spruta för att semlan ville hålla sig kvar i min kropp, men i denna stund var jag lite irriterad för att jag skulle få ta en till spruta, så beräknade nog lite för mycket. Så jag inser när jag går in till kund att jag börjar bli låg… Jag förstår inte vad kunden säger, jag tappar fokus helt och inser.. Jag måste säga något.
”Jag har diabetes, så jag skall bara ta lite dextrosol”. Kunden blev mer nyfiken än besvärad. Så jag tar mina dextrosol och mitt möte kan fortsätta.

17.15 är mötet över och vi skall på middag till en kompis. Jag hoppas på mat inom kort för jag har bara 3,8 i blodsocker.
18.00 är jag hos våra vänner. Ingen mat är påbörjad och jag måste fråga utan att vara oartig och kolla ”När tror ni de blir mat?”
Vi är inte så hungriga så vi tänkte vi köper pizza vid 20.00…
Jag sa att jag måste bara äta något till dess. Jag fick en scones. Ja inte de bästa för en diabetiker, men de är bättre än inget.

18.30 så äter jag lite scones för jag måste ha något, men tar heller ingen spruta för att jag var så låg, 2,7.
19.00 17,2 i blodsocker och vi skall äta pizza om 1 h… min sjätte spruta.
20.10 19,2 i blodsocker och pizzan serveras, men jag vet också hur krångligt de är med pizza. 5 enheter innan jag äter pizzan, 5 enheter medens jag äter pizza och 7 enheter ca 25 min efter. Men fick idag börja på 10 enheter (sjunde sprutan), sedan 5 enheter till (åttonde sprutan) och sedan 7 enheter till (nionde sprutan).
21.30 Men ändå hamnade mitt blodsocker på 23,3. Så jag tar en tionde spruta.

Man är inte perfekt! De som är jobbigt är att man skäms alltid över att ens blodsocker blir som de blir och alla andra skall alltid påpeka det och veta bättre än en.

Men de är för en själv man gör det, inte för någon annan!!!

22.00 Hemma igen, nattsprutan (elfte sprutan) + en spruta till pga av att pizzan sitter kvar så länge, hade 22,1 i blodsocker och tar nu min tolfte spruta på denna dagen.
01.30 låg jag fortfarande på 15,2 och jag tar 3 enheter till (trettonde sprutan).

06.10 Vaknar jag på 5,5. En ny dag börjar!

Jag undviker pizza och äter de sällan. Men ibland måste man få..
Mina största fiender är pizza & potatismos. De är svårt att styra dem tycker jag själv, även efter 21 år med diabetes.

semla_0

Hur förklarar man diabetes för sig själv?!

Jag har två bra beskrivningar.

Din bästa vän!
Den ena är att behandla din sjukdom som om den vore din vän.

  • Man kan inte ignorera den
  • Man får skratta med den ibland
  • Man måste beskydda och ta hand om den
  • Man kan inte smita ifrån den
  • En bästa vän kan man alltid bli ovän med, men de går alltid över och man förlåter!
  • Man följer den alltid hem
  • Om man är en god vän med sin sjukdom, så blir den heller sällan ett problem. Jag vill alltid ha med min bästa vän i min handväska.
  • Sedan om min vän innebär sprutor, blodsocker, dextrosol, onödiga fika pauser. Ja men allt är inte tipptopp med ens bästa vän heller. Men behandla aldrig din sjukdom som en ovän, då gör du dig själv en otjänst!!!!
  • Lev med den, acceptera den, den vill dig väl om du behandlar den rätt!

 

Min arbetsplats!
Min andra beskrivning är att de är som ett arbete.

  • Man kan inte säga upp sig
  • Man måste kämpa
  • Man måste finna nya lösningar för att göra ett bättre jobb
  • Man måste vara kreativ för att de skall vara roligt på jobbet
  • Man måste få hata sin arbetsplats ibland, men man kommer upp på topp igen, så länge man själv vill och väljer!!
  • Man måste ha en snygg väska för att kunna fylla den med allt man skall ha med sig till sitt jobb!

De är inte det lättaste att förklara för sig själv. De viktigaste är att man accepterar sin sjukdom! Att man har en kronisk sjukdom som man kommer att leva och dö med.

De är viktigt att ens nära och kära vet om det, ifall situationer skulle uppstå. Man får inte känna sig att man är till besvär eller att de är pinsamt.

Jag säger de, så vet de runt omkring mig.  Jag gör det inte till en grej, men så att människor runt omkring mig vet vad de skall säga till sjukpersonalen om man skulle behöva ringa 112. ”Hon har diabetes typ 1”, de är de viktigaste, så förstår de alvaret. Tuppar man av lägg honung under tungan, för man tuppar oftast av pga att man är låg och inte pga att man är hög i sockret.

IMG_6474

Stödet ifrån A, hur berättar man för pojkvännen?

Min pojkvän och sambo som jag levt med i 5 år nu. Han har fått uppleva en hel del med mig.

När jag träffade A så berättade jag inte att jag hade diabetes, de är inte de första man vill säga under en dejt. Men jag döljer aldrig att jag tar sprutor för någon så att de kan fråga eller att jag själv påpekar det.

Men vi hade väl dejtat i 4 månader. Jag hade inte sagt rakt ut att jag har diabetes, men han visste det genom att jag tog mina sprutor. Jag sov över hos honom i hans lägenhet och jag vaknar på natten av att jag är låg. Jag inser att mitt dextrosol är slut. PANIK, vad skall jag göra? Min första tanke var att om jag ligger helt stilla tills morgonen så gör jag inte av med några kolhydrater…… Tills jag inser att jag börjar få panik och jag måste ha socker, men jag inser också att jag har väntat så länge att jag inte riktigt kan röra mig.

Min reaktion är att slå A hårt i magen och skriker ”Ge mig socker!” Han vaknar i panik och sätter mig på sängkanten och hämtar strösockerpåsen och en sked, han matar mig med 3 skedar socker och ger mig vatten. Jag är nog inte heller så trevlig i situationen, jag skriker ”VATTEN!… Sedan sov han inte en minut till den natten..

… och jag fick förklara hur man går tillväga i olika situationer….

A är helt fantastisk när de gäller min sjukdom, vi pratar om den, jag förklarar hur man gör när vi åker på äventyr och vad man skall tänka på, men jag ser det aldrig som ett hinder. Mer som en vän som man får berätta om..

Vi har även varit med om en riktigt alvarlig situation, där många faser spelar in. Som är viktigt att tänka på.

Vi är i Thailand och skall åka på en utflykt. Vi skall åka ca 06.00 ifrån hotellet. Så vi går in i en kiosk för att köpa med lite frukost. Ja, alternativen var inte så många. Så de blev en yoghurt och en croissant var. Vi äter på bussen, resan tar ca 3 h dit. Under resans gång känner jag mig konstig och tar ett blodsocker. Blodsockret visade sig vara 23,5. Jag brukar inte ligga så högt, men självklart åt jag en söt yoghurt och en croissant, så jag tar 7 enheter insulin för att få ned det innan vi kommer fram.

Vi kommer fram till ”Den flytande Marknaden” utanför Bangkok. Vi går runt och kikar och åker lite båt. Sedan hade vi lite egen tid. Så vi började gå runt på marknaden.

Jag känner att jag ser stjärnor, jag ka inte fästa blicken, vägen under mig försvinner. Jag känner att jag tappar all kontroll i kroppen, A ser att jag blir helt blek och sätter mig på ett liten pall vi hittade på ett fik. Jag tar ett blodsocker som visar 1,1. Jag ber han köpa något sött. Jag sitter vid ett bord med 2 par ifrån Ryssland.

Mitt överlevnads move i de hela är att jag ser sockerpåsar på bordet, mitt emellan dessa paren, jag skiter i det, tar alla, öppnar alla och bara häller i mig socker. A kommer med en söt kaffedryck som jag dricker. Jag känner mig helt borta i säker 10 minuter.

Mitt blodsocker går enbart upp till 1,4….  Så jag köper först en Fanta, 20 min senare 2 påsar chips, 20 min senare 2 st iste.

Nu har de gått över 1 h och 20 min sedan jag hade 1,1… Men mitt blodsocker kommer bara upp till 2,1…. Jag har fortfarande en sådan inre panik…. Jag dricker och äter konstant tills vi är hemma igen, 4 h senare. Då är mitt blodsocker på 4,5.

De vi inser är att jag hade haft ett blodsocker på säkert runt 4,5 på bussen dit. När jag trodde att de var 23,5. För att jag hade socker på mina fingrar ifrån croissanten.

Jag har alltid varit noga med att tvätt händerna både innan och efter denna incident. Men så lätt de kan vara att de kan gå så fel.

Man vill inte säga det, men de var en riktigt alvarlig situation, i efterhand pratar vi om den som ”nära döden” upplevelse, för de kunde de ha blivit.

En fruktansvärd situation, men så glad och trygg att jag hade med mig A som visste vad han skulle göra. Min inre stress kunde lugna sig lite hela tiden, då A var vid min sida. Jag lade inte ansvaret i hans händer, men de var tryggt att veta att han vet vad han skall göra i en sådan situation.

Efter den resan reser jag även alltid med Flytande glykos.

Första allvarliga känningen

Mina två småkusiner hade sovit över hos mig. De var då 5 år yngre än mig och jag var väl 10 år. Vi sitter och skall äta frukost, jag har yoghurt med müsli och banan i min tallrik. Jag ser att min kusin bara sitter och glor på mig och jag undrar varför. I min värld så åt jag yoghurten, men i verkligheten hällde jag yoghurten i knät, mamma blev först arg och undrade vad jag höll på med, när jag reser mig och ser att jag hällt allt i knät så skall jag gå till diskbänken, diskmaskinen är utdragen, jag ser det, men jag vill gå framåt men min kropp går bakåt och jag ramlar över diskmaskinen.

Under hela tiden skrattar jag för jag fattar inte vad jag gör, min kusin är i chock och bara tittar på mig, mamma fattar alvaret och ger mig et glas mjölk och en banan och sätter mig på en stol.

När jag förklarar alvarliga känningar, då är de något större som hänt.

Jag är låg lite då och då, men jag inser snabbt att jag måste äta eller sätta mig ned och till och med be om hjälp, när jag gör de så vet mina vänner att de är allvar. De är viktigt att lyssna på kroppens signaler.

De symptomen jag kan få är: Kallsvettig, hunger, ilska, kort stubin, uppfattar inte vad folk säger och ber dem upprepa sig, går de långt kan mina läppar även somna.

 

banan-1-636x359